I dokumentären om Bobbi Jene Smith får jag veta att hon är en av den moderna dansens allra, allra största. Det låter märkligt, jag hittar inte ens en Wikipedia-sida om henne. Detta måste naturligtvis inte betyda att hon är okänd, kanske är hon en superstar i världens danskretsar, men för den som inte är insatt i modern dans säger hennes namn ingenting. Ingen hjälp får vi heller av den danska regissören Elvira Lind, filmen förklarar inte hur Bobbi Jene Smith kommit att bli ett namn, vad som utmärker henne eller vari hennes talang består.

Att hon kan dansa förstår man eftersom honhandplockades som 19-åring till det israeliska danskompaniet Batsheva DanceCompany i Tel Aviv. Från andra dansdokumentärer från senare år, som ”La Danse”(2009), ”Måste dansa” (2015) och ”Martha & Niki” (2016) harbilden av dansen som både fysiskt krävande förmedlats tydligt. På Batshevadansas det modern dans och inte klassisk balett, det tycks mig som om detemotionella uttryckssättet är viktigare än den fysiska disciplinen där.

Manutgår från grundaren Ohad Naharins unika dansteknik Gaga. Den hade man gärnavelat veta mer om, den beskrivs bara helt kort som ett rörelsespråk, ett sättatt provocera fram rörelser. Bobbi säger att hon blev fysiskt illamående ochmatt under sina Gaga-lektioner och att de räddade henne från terapi. Men honberättar inte varför hon hade behövt terapi.

När filmen börjar har Bobbi bestämtsig för att flytta tillbaka till sitt hemland USA efter tio år i Tel Aviv. Honska lämna sin plats i danssällskapet och sin israeliske pojkvän, också han endansare.

Det är ett stort beslut hon fattat och storaförändringar och omställningar stundar för henne. Varför är oklart även om mannaturligtvis kan tänka sig att man vill förändra sig. Men varför nu? Hur varhon som 20-årigt danslöfte jämfört med nu, som 30-årigt proffs? En dansareslivstid är ju som bekant kort.

Väl hemma i San Francisco sätter honupp egna föreställningar där hon dansar sig flåsande, svettig och utmattad.Publiken och dansfolket älskar henne, säger att hennes föreställningar ärrörande. Minst två besökare gråter och jag önskar att jag kunde se vad de ser.Är det här känslorna kring flytten tar sitt uttryck?

Hennes mamma stöder henne i allt hon gör,inklusive en onaniscen i föreställningen som hon för övrigt framför helt naken.Det tycks mig som om omställningen går relativt smidigt för Bobbi Jene, i allafall professionellt. Det som verkar tära mest på henne ärlångdistansförhållandet och det är begripligt. Sexiga chattsamtal och kortabesök räcker bara så långt för att en kärlek ska överleva.

Men jag saknar någonting. Bobbi Jene bärsina känslor utanpå kroppen, hon säger att hon vill dansa på ett sätt där honinte känner att hon är rädd för någonting alls. Jag förstår att här någonstansfinns en remarkabelt öppen person. Jag ser henne bara inte för all dans.