Den gamle franske pjäsförfattaren Edmond Rostand må ha haft en diger portfolio men det är för det bitska dramat om den vältalige mannen med den väl tilltagna näsan som han för alltid kommer vara ett namn på tiljan. För att inte tala om på duken. Cyrano har filmatiserats galet många gånger, men så är det också en populär romantisk berättelse som skruvar sig några underhållande varv kring den klassiska, stora lögnen (sann i sagan) att det är den inre skönheten som räknas.

Ni kan drillen: Diktaren Cyrano älskar den heta Roxanne men vågar inte tala ur skägget, eftersom det som sagt hänger en stor snok där ovanför. Roxanne älskar visserligen ord-ekvilibrism men blir ändå blixtkär i hunken Christian, som inte har talets gåva. Alls. I en smärtsam självuppoffring hjälper Cyrano sin rival att dupera Roxanne genom att skriva kärleksbrev i hans ställe.

Varför ännu en version? Varenda vrå av den här kärlekstriangeln är väl redan besökt?

Jo, men den här skvadern såg vi ändå inte komma: en musikalversion, där titelpersonen är kortväxt och castingen färgblind (Christian spelas av afroamerikanen Kelvin Harrison Jr).

Här är luktorganet normalstort men inte kroppen det sitter på. Utanförskapet därmed ännu tydligare än i originalet och Peter Dinklage, för evigt adlad som den listige och pilske Tyrion Lannister i Game of thrones, lyckas verkligen blåsa liv i den gistna rollfiguren; får de rimmade kärleksharanger att te sig som komna direkt från hjärtat. Det är en bedrift när det gäller så snirklig text.

Hans sångröst har dessutom en sandpapprig kvalitet som de skönsjungande saknar. För så är det ju: den skrovliga musikalrösten slår alltid den skolade, vilket senast bevisades i Leos Carax Annette, men även tidigare, i exempelvis Woody Allens Alla säger I love you.

Den färgblinda castingen har blivit ett samtidsfenomen, mest uppmärksammat i kostymserien Familjen Bridgerton, som dock inte löpte hela linan ut. Visst, man hade bland annat en svart kvinna som engelsk drottning, vilket säkert fick en och annan anglofil att sätta teet i halsen, men där kände seriemakarna sig ändå tvungna att ge någon vag förklaring till varför det engelska hovet hyste afrobritter. Vilket ju gör att rollbesättningen ändå inte är fullt ut färgblind. Men det är den här, här ödslas ingen manustid till att redogöra för de speciella omständigheterna. Christian är svart. Så är det bara.

Konsekvent och bra.

Apropå manus är den talade dialogen klipsk och välsnidad, som sig bör i en historia som hyllar Ordet, medan sångtexterna överraskande nog drar mer åt schlager. Och nog är 120 minuter onödigt många för att föra fram det här tämligen raka drama, vissa sångnummer får berättelsen att stå och stampa, otålig att komma vidare – men okej, för att vara den femtioelfte versionen står sig denna ändå rätt bra.