Bésame, bésame mucho… Kyss mig, kyss mig mycket. En kväljande men ändå rätt svängig dänga och en av sångerskan Dalidas många hittar. När hon sjunger den blir den mer än en löjlig schlager eftersom den faktiskt sätter fingret på hennes drivkraft och förbannelse i livet: att finna kärlek.

Historien om Iolanda Gigliotti, född i Kairo av italienska föräldrar och megastjärna i framförallt Frankrike är en olycklig saga om att besatt jaga efter kärlek. Det må vara banalt, men är när allt kommer omkring varken ett dåligt eller ovanligt livsmål. Att bli älskad alltså.

Filmen om Gigliottis liv kliver in i mitten för att sedan röra sig framåt och bakåt. Det börjar 1967, då hon redan är ”Dalida” och stor chanson-artist i Frankrike, med att hon försöker ta sitt liv efter att hennes älskare begått självmord. Händelsen skulle kunna vara ett allt överskuggande ”dark moment”, men Gigliottis liv kantas av så många tragedier att självmordsförsöket egentligen bara utgör ett exempel.

Den plågade sångaren Luigi Tenco som tog sitt liv, blev inte den enda kärleken i Dalidas liv som begick självmord. Utöver det finns också ett barndomstrauma, självsvält, ofrivillig barnlöshet och ett konservativt samhälle som ideligen granskar och dömer Dalidas privatliv.

Sveva Alviti i huvudrollen är fantastisk som den komplicerade sångerskan, hon är passionerad, superproffsig, sårbar och känslig. Alviti gör ett porträtt av en kvinna som längtar efter både karriär och kärlek, hon ifrågasätter aldrig sin professionalitet men tillåter sig att ge sig hän i förälskelse.

Tråkigt nog lyckas inte filmen gestalta henne särskilt väl som den exceptionella musiker och yrkesperson hon måste ha varit, som faktiskt lyckades med konststycket att vara aktuell under 30 år och smidigt anpassa sig till nya tider när det krävdes. I filmen framstår det som att det bara ”händer”. Här finns ingen övningssvett eller svåra val, att Dalida sålde 170 miljoner skivor framstår snarare som ödesbestämt än resultatet av extremt hårt arbete och fingertoppskänsla.

Karaktärsteckningen är överlag omsorgsfullt gjord, även de allra mest inställsamma smilfinkarna som rör sig runt sångerskan ges intressanta djup. Riccardo Scamarcio som brodern Orlando lyser ikapp med Alviti. Däremot finns några riktiga bottennapp i manusets framåtrörande delar och när Dalida åker till ett ashram i Indien för att finna sig själv påminner det hela mer om en hurtig reklam för yoga än en viktig vändpunkt i ett påkostat drama.

För Dalida-fans är Lisa Azuelos film förstås en guldinpackad present, med generösa mängder sånginslag och återskapade framträdanden på olika nöjespalats i Paris. Den har sina brister men sätter förtjänstfullt ljuset på ett intressant människoliv, och jag lägger faktiskt till både Dalida och Luigi Tenco i min spellista.

”Bésame mucho” kan jag nog klara mig utan, men när Sveva Alvitis Dalida i aftonklänning och med teatraliska gester framför ”Je suis malade” på franska, med den stora rösten och de karaktäristiska italienska rullande r:en, förmedlar hon alla de känslor som filmen i sin helhet inte riktigt lyckas få fram.

Dalida – dömd att älska har samtidig premiär på bio, dvd och VOD den 10 november.