Kanske behöver vi bli påminda om alla de där självklarheterna som kan te sig enkla men som är svåra att nå ändå. Som att lyckan når vi genom acceptans och förlåtelse gör oss fria. Buddisterna har påtalat det i århundraden och ändå glömmer vi.

Don't worry, he won't get far on foot är baserad på serietecknaren John Callahans självbiografi som berättar historien om att nå den absoluta botten men hitta tillbaka till glädjen igen. Det är inte ett unikt tema men som sagt, kanske behöver vi bli påminda med jämna mellanrum.

I Callahans (Joaquin Phoenix) fall börjar vägen nedåt väldigt tidigt, han börjar dricka innan han ens blivit tonåring och slutar inte. Nej, inte ens när alkoholismen orsakar en bilkrasch som gör Callahan i stort sett helförlamad. Faktum är att då börjar han dricka ännu mer – vad har han att förlora?

Vändningen kommer från oväntat håll: en rikemanshippie (Jonah Hill) med eleganta scarves och ett stramt 12-stegs-program. Under resan mot nykterheten odlar John Callahan sin ”livet är skitkonstigt, lika bra att garva åt det”-humor i form av knäppa seriestrippar. Figurerna är enkla, naivistiska och humorn antingen nära eller strax förbi anständighetens gräns. Filmens titel syftar till exempel på en serieruta där ett gäng cowboys ser en tom rullstol i öknen och säger ”Oroa er inte, han kommer inte så långt till fots”.

Callahan kom att acceptera sitt funktionshinder fullt ut, han tog kontroll över sin nya livssituation och såg att livsglädje kan man hitta lite överallt. Han vägrade låta sig nedvärderas eller definieras utifrån att han använde rullstol, han skämtade om människor i samma situation i sina serierutor.

Joaquin Phoenix kommer att få en fjärde Oscarsnominering för tolkningen av den smaklösa men varmhjärtade serietecknaren som fick en andra chans, så mycket står klart. Jonah Hill som rikemanssonen som viger sitt liv åt nykter alkoholism ligger också bra till, här finns en fantastisk komplexitet hos någon som i fel regissörshänder bara hade blivit en karikatyr eller en lustig figur.

Men det är ändå något som skaver. Behöver vi bli påminda om att vi själva äger nyckeln till lycka eller har vi påmints så ofta att det bara blir en trött upprepning? Tyvärr känns denna film stundtals som det sistnämnda. Trots fantastiska skådespelarinsatser som kommer ses i små scenklipp när man presenterar Oscarsnomineringar nästa år. Men storyn är helt enkelt för tam och flyktig. Man hade väntat sig ett mer finslipat berättande från en så pass rutinerad storyteller som Gus Van Sant (Will Hunting, Elephant och Milk).