Ett brinnande trafikljus hänger i en kabel över en mörk, öde gata i Valparaíso, Chile. Kameran rör sig bakåt mot en silhuett, en människa med en eldkastare. Det är Ema. Hon sätter saker i brand, mest känslor men sprejar även eld över döda ting så de får tillfälligt flammande liv.

Det är en köttigt poetisk film, där elden står i centrum.

Bildspråket är i det närmaste sensuellt. Den i princip aldrig stillastående kameran söker sig fram, dröjande, som styrd av en zenbuddist. I centrum för de milda rörelserna står den hetlevrade Ema som… ja, vad gör hon? Vem är hon? Vi får pussla ihop henne – och handlingen – under filmens gång.

Ema är professionell dansare, extraknäcker på skolor, har kort blonderat håret (vilket verkar irritera många i hennes omgivning), har tillsammans med sin odugling till man adopterat en pojke som varit så pass ostyrig (bland annat brännskadat Emas systers ansikte) att de har lämnat tillbaka honom till myndigheterna, som nu har placerat barnet i ett annat hem. Ett misslyckande som grämer Ema och får hennes omgivning att ta avstånd från henne.

Hon får ta ständiga skurar av skit, speciellt från socialarbetaren som kallar henne ”usel mamma”, och en hel massa annat på det temat.

Men Ema har också en vass tunga, ”Du är en mänsklig kondom” säger hon till sin man, som är steril. De går lös på varandra som vore de ättlingar till Johan och Marianne i Scener ur ett äktenskap. Slår där det gör som ondast.

Det pratas dock inte lika mycket som i Bergmans klassiker, däremot dansas det en hel del, i scener snyggt integrerade i Emas vardag. Det rullas i bingen också. Ema har inga hämningar när det gäller otrohet, mot slutet ser vi ett knull-potpurri där hon sätter på olika män. Ett till synes maniskt beteende, men Ema har en plan.

Jo, det finns en intrig här även om filmen till största del snarast är ett tillstånd än en regelrätt berättelse.

Ema görs av den för mig okända Mariana Di Girólamo med imponerande intensitet och närvaro medan det är Gael García Bernal som iklär sig rollen som den tafatte mannen, tillika danstruppens koreograf. En ovanligt timid roll för skådespelaren som syntes lite här och där under 00-talet men nu på senare år mest filmat på mammas latinamerikanska gata.  

Regissören Pablo Larrain är efter titlar som Neruda och Sällskapet – El club ett stort namn i Chile men är väl kanske mest känd här hemma för sin hyllade biopic Jackie, som följde Jackie Kennedy under dagarna precis efter det att hennes man mördats.

Nog var den habil och välskapt men det här är vassare, mer intuitivt eggande. Gåtfull utan att vara pockande pretentiös. Kanske till och med Larrains bästa. Ett suggestivt drama, stilfullt och egenartat berättat, där konstrasten mellan den smeksamma kameran och bildernas inre intensitet skapar en vibrerande puls av… liv.

Ema har samtidig premiär den 8 maj på biograf och VOD.