På 60-talet besökte kosmonauten Jurij Gagarin det sprillans nya miljonprogrammet ”Cité Gagarine” i Paris södra utkanter. Bostadshuset som döpts efter Sovjets rymdkändis var det franska kommunistpartiets stolthet och en symbol för dess dominans i området vid tiden. Framtidstro, modernitet och en trygg plats för de industriarbetare som då strömmade till Paris. 

60 år senare är bostadskomplexet utdömt, kommunistpartiets kärnväljare i form av vit arbetarklass har lämnat både området och partiet. Gagarine är i stället fyllt av invandrare och ensamstående mammor. Svajig ventilation, asbest och fuktskador leder till rivningsbeslut. Den rymdintresserade tonåringen Youri (Alseni Bathily) bor ensam i en lägenhet i ett slags vakuum, övergiven av sina föräldrar. 

Gagarine är inte bara Youris rymdskepp, det är hela hans universum. I detaljerade ritningar över byggnaden noterar han var lampor måste bytas, väggar målas och hisschakt fixas. Får han sin rymdfarkost i toppskick igen så kanske han kan rädda den från rivning. 

Filmen Gagarine är inne i Youris fantasier, uppe i rymden och stadigt rotad i betongen på samma gång. Oblygt rymdfilmsdoftande kameraåkningar längs med spruckna fasader, öde trapphus och dystra korridorer genreförvirrar på ett fullständigt förtjusande sätt. Tricken för att gestalta tyngdlöshet är effektiva och betongkolossen verkar sväva fritt utan hänsyn till upp eller ned. 

Youri bepansrar sig i den öde byggnaden, som en fiffig skrotnisse inreder han sin rymdkapsel med saker han hittar i och omkring Gagarine. Scenografin är lysande, en slags trompe l'oeil där hjärnan luras att se science fiction-klyschor. Tittar man närmare framträder ett soptunnelock, ett durkslag eller en parabolantenn. Det är fantasifullt, rörande, underhållande och håller publiken på tårna. 

Att gå balansgång mellan fantasi och verklighet är ingen lätt sak, men Gagarines skapare (regi, manus och foto) vet precis vad de gör. De kan konsten att vara flummiga och samtidigt berätta något viktigt om verkliga förhållanden. Youris faktiska värld befolkas av yviga existenser. Aldrig släpper Gagarine blicken på den vemodiga medelålders kvinna som en gång var flykting, ensamheten hos den olycklige knarklangaren eller överlevnadsinstinkten hos den unga romska bilmekartjejen (Lyna Khoudri!). 

Cité Gagarine revs 2019. Men i Gagarine svävar idén om gemenskap tyngdlöst fram genom rymderna