”Men så är det. I början har man ingenting”.

Det är sommar i en liten fransk stad vid medelhavet, en liten grupp ungdomar i övre tonåren sitter och funderar på hur man inleder en roman. Nej, det är inte en frukostdiskussion med akademiska broilers utan ett gäng unga människor – ett representativt tvärsnitt av befolkningen – som av olika anledningar samlats i en skrivarkurs, ledd av en halvkänd inhyrd författare från Paris.

Det är hon, Olivia, som leder in dem, och oss, på en berättelse om skapande, men kanske ännu mer om mänskliga relationer i en polariserad tid.

Det kanske inte låter så eggande men är det i princip hela tiden. Filmmakaren Laurent Cantet har ännu en gång skapat ett intellektuell och lågmält spännande drama av begränsade storypremisser. Han och (nästan) ständige manusmedarbetaren Robin Campillo (som själv regidebuterade 2017 med 120 slag i minuten) hittar dynamiken i det lilla, nya perspektiv i det gamla – som i Cantets briljanta långfilmsdebut Överflödiga människor från 1999. Eller som i Guldpalmsvinnaren Mellan väggarna, där vi hela tiden befinner oss inne i en skolsal där en tonårsklass går lös på varandra.

Verbalt, alltså.

Duon Cantet/Campillo gillar just samtalet. De tror till skillnad från Svenska Akademien på diskussion framför konfrontation. På möten, i verkliga livet, istället för krypskyttekrig i sociala medier. Det är väl kanske det som är själva budskapet här. Filmen är som en nödraket på ett mörkt hav av intolerans och alternativa fakta.

Gruppen vidgar sig vid några tillfällen och gör nedslag i en av elevernas, Antoines, liv vilket ställer diskussionerna på verklighetens grund, men till största del befinner vi oss där kring bordet, på marken under olivträdet, där det talas om deckare, terrorism (främst Bataclan-massakern), rasism, politik, Scarface, TV-spel.

Men det serveras inga enkla uppbyggliga slutsatser.

”Man måste kunna berätta ur en rasistisk persons perspektiv, utan att själv vara rasist”, säger Olivia, förvissad om att det är en okontroversiell tanke. Men där får hon mothugg.

Sånt kan trigga, menar någon. Och kränka!

Idén att man måste skilja på verk och konstverk har tidigare varit tämligen basal, i vår polariserade samtid är den inte lika självklart anammad av alla.

Och hur kan en person motivera inför sig själv att det är okej att massmörda medmänniskor, och drivs vederbörande verkligen av tro? Kanske snarare av depression, i ett tillstånd där inget betyder något, som Antoine föreslår. Och får oförstående blickar mot sig.

Ja, Gruppen är onekligen här och nu. Också där och då, eftersom gänget låter sitt bokprojekt ta avstamp i dåtidens arbetarkamp i den gamla varvstaden.

Som i alla goda berättelser är det omöjligt att veta vart Gruppen är på väg. Det är när man stöter på sådana här filmer som man inser hur ofta annars blir ledd vid handen mot ett redan från början förutsägbart mål. Avvikelser som denna blir i det sammanhanget som vatten för den törstande.

Närvaron i det närmast dokumentära agerandet är total och ger ytterligare trovärdighet åt sammankomsterna. Trots att man vet att det står ett fullödigt filmteam kring gänget känns det som att lyssna på deras diskussioner sittandes som en cikada på väggen.

I början hade vi ingenting, i slutet en massa funderingar. Sådana som den böljande diskussionen på duken har väckt i skallen, men också om hur det gick för eleverna; främst då för Antoine som vid den slutscen som jag väljer som min, står vid ett akut vägskäl. Cantet/Campillo lägger visserligen till ytterligare en slutscen, helt i onödan, men jag väljer att bortse från den.

Med tanke på dramats tema om formatering av den egna verkligheten borde det ju vara helt okej.