Regissören Hany Abu-Assad är känd för sina mörka thrillers om den israelisk-palestinska konflikten (Muren, Paradise Now), ”Idol” är en långt mer publiktillvänd och mysig historia.  

Filmen om Assaf börjar som en charmig barnfilm om ett kompisgäng som härjar runt på gatorna i Gaza city, startar ett band som från början är urdåligt men som efter lite repande och mycket tjat får gig som bröllopsorkester. Det är ljuvligt att se den till växten mycket korta orkestern spela på pyntade lastbilsflak för dansande bröllopsgäster. Den skönsjungande Mohammed är frontfigur, men det är hans syster Nour som driver hela projektet. Hon vägrar bete sig som en flicka bör, bär bakvänd keps och lirar gitarr. Dessutom är hon den som övertygar Mohammed om att hans kristallklara och lena röst är för stor för den taggtrådsomgärdade värld som är deras.

Det är en kul, vacker och sorglig skildring av några kaxiga och drivna ungar som gör sitt bästa av den på många sätt begränsade tillvaron i Gaza. Filmfotografen Ehab Assal fångar med sina vida bilder den både skrämmande och hisnande barndomskänslan av att ett par kvarter kan kännas som hela världen.

När så Mohammed blir vuxen blir tonen mörkare. Barndomen är över, Gaza City är mer stenhögar än byggnader. De härliga, men något yxigt agerande, barnskådespelarna ersätts av vuxna som inte lyckas väcka samma känslor hos mig. Även om Tawfek Barhom i huvudrollen spelar oklanderligt med ett enormt melankoliskt register, och den strålande Manal Awad gör hans kärleksfulla men bistra mamma.

Någonstans i mitten börjar tyvärr hela filmbygget att svaja. ”Idol” blir långsam där den borde vara rapp, och tvärtom. När Mohammad efter sin spännande flykt över gränsen väl lyckats ta sig in på provsjungningen i Kairo går allt som på räls. Hans spikraka karriär i Arab Idol hastas igenom som ett redovisande efterord, och den självklara konstnärligheten i foto och klipp som präglade barndomsdelen, ersätts av ett stökigare hopkok av collage och animerad grafik.

Abu Assad väljer att väva ihop klipp från den verklige Assafs tv-triumfer, med sina regisserade. Visst ger det filmen autencitet och visst är det kul att se ljublande gazabor titta på den riktiga Idol-finalen, men det leder till att filmen splittras och förlorar i egenvärde.

När Assaf sitter på ett lyxigt hotellrum i Beirut och snart ska vinna Idol-finalen bryr jag mig inte så mycket om honom. Istället saknar jag de unga skådespelare som gav nerv och hjärta åt filmens första del, särskilt Qais och Hiba Attallah som syskonen Assaf.

Det är synd att Abu-Assad inte vågade löpa linan ut med sin film om en palestinsk pojke med gudomlig röst (och hans egensinniga syster!) för den historien håller även utan källhänvisningarna till verkligheten.