Framgången för Steven Spielbergs ”Hajen” släppte lös en hel svärm av animaliska hot på duken i ett otal varianter på så kallade creature features, men det var först när samme man ville göra en ”Hajen” på land, i ”Jurassic park” (1993), som dinosaurierna tog över showen. För vad är väl en gigantisk spindel med knackiga rörelser jämfört med en livs levande Stegosaurus? Eller ännu hellre: storskurken Tyrannosaurus rex.

Spielbergs sentimentalitet må vara ett berättartekniskt handikapp men man kan inte ta ifrån honom hans entusiasm och nybyggaranda. Han öppnar nya filmiska vägar som många mindre begåvade adepter sedan kan knalla vidare på. Humor har han också. ”Jurassic park” bjöd på just det sistnämnda och, för den tiden, maffiga scener där människan för första gången i världshistorien gick sida vid sida med skräcködlorna. Eller snarare: sprang för livet.

Dino och gänget tappade snabbt i lyskraft (hos vissa av oss) men branschen hade fått blodad tand och månglade ut miljardalstrande Jurassic-prylar (som kickstartade en dinosaurievurm för småttingar) och en hord av uppföljare. Och nu är vi framme vid franchiseprodukt nummer… ? Nä, avknoppningarna, inklusive Lego-äventyren, är oräkneliga.

Ni vet vad det handlar om: En ö, en massa förhistoriska predatorer och några småkorkade hjältar (saluförda som intelligenta), som när manus kräver det, springer snabbare än en velociraptor.

På senare år har Spielbergs ”Hajen på land” blivit ”Baddaren” på Skansen. Den paleontologiska terrorn är numera familjeanpassad och det för att kunna kränga så många biljetter som möjligt. Visst finns det otäcka kräldjur men deras våldsamheter sker utanför bild och spännande är det aldrig under den alldeles åt helsike för långt utdragna speltiden.

Om en välsmord thriller, smart action eller ett intrikat drama tar två och en halv timme på sig att föra fram sin talan är det bara att tacka och ta emot, men när man som här sträcker ut ett från början lövtunt manus i samma längd blir resultatet bara tålamodsprövande. Armbandsurets visare segar sig fram och antyder att pressvisnings-salongen har hamnat i en tidsloop. En dialog som i princip enbart består av kommentarer som ”Spring!”, ”Se upp” och ”Akta dig!” förgyller inte heller upplevelsen.

Tekniken att skapa trovärdiga dinosaurier har utvecklats under de 30 år som gått sedan Spielberg gjorde sin första film på Michael Crichtons förlaga, men blockbusterns berättande har stått stilla.

Kul dock att återse det gamla gänget Laura Dern, Sam Neill och Jeff Goldblum (vart tog han vägen?) från den första filmen, även om ingen av dem får det att svänga på duken. Men de väcker i alla fall ett kärt minne av en tid som flytt. Återsamlade som de är för en sista fajt under Jurassic-loggan.

Sista? Jo, filmbolaget Universal hävdar det, men man kan lugnt lita på att den utsagan är lika sann som den som lovade att ”Avengers: End game” skulle sätta punkt för Marvel-hjältarnas harvande på biograferna.