“A man’s gotta do what a man’s gotta do!” John Waynes numera ikoniserade citat från ”Diligensen” (1939) summerar den här kidnappningsfilmen i ett hopplöst daterat nötskal.

Det stabila stenblocket Gerard Butler spelar Will, en hård man med mjuk insida vars fru Lisa säger att hon behöver en paus från förhållandet och därför ska bo hos sina föräldrar ett tag. Will erbjuder sig att skjutsa henne dit men när de stannar för att tanka försvinner frun och resten av filmen blir en hetsjakt för Will att hitta och rädda sin äkta hälft.

De låter lite som den nederländska hiten ”Spårlöst försvunnen” från 1988 (som fick en amerikansk remake 1993) men rätt snart inser man att ”Last seen alive” i stället rullar in på klassisk hämnarmark som Charles Bronson i ”Death Wish” var en av de första att beträda och Liam Neeson på senare tid helt fastnat i. Alltså den thrilleravdelning där en vanlig man, som när hans nära och kära hotas, visar sig vara en jäkel på att slåss och skjuta. Med enbart en stark kärnfamiljsvurm som vapen vänder han upp och ned på den undre världen.

Will är fastighetsmäklare, eller något dylikt som har med hus att göra, men det är irrelevant, det viktiga är att han är händig, trogen och inte kan tillreda mat själv. ”Tihi… du försöker göra frukost” fnittrar frun i en skimrande tillbakablick som dels ska visa oss att de minsann hade lyckliga stunder, dels att han inte hittar i sitt eget kök. Så klart, han är ju en man. Jisses... Har manuset legat i en garderob sedan 50-talet?

Visst uppstår en viss tv-spelsartad spänning när Will röjer runt bland knarkhandlare som av oklar anledning lagt rabarber på Lisa men den flortunna storyn knallar på i en enda riktning och slutet är givet från start. Varför fortsätter USA kräma ur sig den här typen av mossigt dravel? Jo, men Hollywood går dit där pengarna är, så man får anta att det faktiskt säljer. Möjligen är det temat ”familjeterapi medelst yttre hot” som lockar, det som annars är en återkommande byggsten i katastroffilmen: En redan trasig kärnfamilj splittras på grund av naturkatastrof/rymdinvasion och kämpar sedan för att hitta hem igen. Tillsammans. Gamla oförrätter som bortblåsta.

Det är ju för övrigt en populär strategi även bland världens ledare: Börjar det knarra i relationen till befolkningen? Starta ett krig.

I det här fallet avvärjs den hotande skilsmässan genom att Hanen får visa vad han går för och rädda Honan, som då genast släpper alla tankar på skilsmässa. Hon låter sig till och med bäras ut ur kidnapparnas läger, tryggt vilande i hans starka famn. Könsordningen återställd.