Den thailändske filmskaparen Apichatpong Weerasethakul har inte bara branschens trassligaste namn, han vadar också i priser och verkar ha stamkort på den anrika filmfestivalen i Cannes. Han är dessutom produktiv som en kanin, mellan sina långa filmer värker han fram en hord av korta diton.

Imponerande flinkt av en man som gjort sig känd för att skapa magiska verk av sengångarkaraktär.

Thailändaren gör filmkonst som vidgar sinnena och utmanar grundlagarna. Som i Guldpalmenvinnaren Fabror Boonmee som minns sina tidigare liv där andar och konstiga apliknande varelser med rödlysande ögon kantar en reinkarnationsberättelse som inte liknar någon annan. Även så här, när Weerasethakul gör sin första engelskspråkiga film.

Favoriten Tilda Swinton (har hon någonsin medverkat i en dålig film?) gör brittiska Jessica som är på besök i Colombia där hennes syster med familj bor. En dag vaknar hon av ett besynnerligt ljud, en dov duns som bara hon kan höra. Jessica får kontakt med en begåvad ljudtekniker som, i en fascinerande långdragen men likväl besynnerligt suggestiv scen, hjälper henne att återskapa dunsen. Hon är mycket specifik: ”Det är som att ett stort betongklot faller ner i en källa av stål, omgiven av havsvatten”.

Jessica är själv en vandrande gåta, som förundras av tillvaron, och med denna vilsna ciceron besöker vi en arkeologisk utgrävning, ett motorvägsbygge som stör den besjälade djungeln – som ofta hos Weerasethakul  kontrasteras det moderna med det ursprungliga – och hamnar slutligen i bergen där tankegodset tar form. Eller… det är i alla fall en skiss av en möjlig lösning men manus låter oss samtidigt fundera vidare. Långt efter det där ljudet har fått sin småknäppa förklaring.

Ljudfilmen har funnits i knappt hundra år men det är när man ser – hör! -  en skapelse som Memoria som man inser att ljudbandet ofta är en hunsad trotjänare som sällan får ta sinnrik plats. Här, precis som i Farbror Boonmee får hörselnerven kliva fram och regera. Via den ”ser” vi ytterligare dimensioner. Här är det så kallade ”negativa rummet” (det som sker och hörs utanför bildens ram) lika viktigt som det på duken: Röster, djurläten, dånande regn, ett buller från jordens inre, en arg vrålapa. Allt för tanken och intrigen framåt.

Bildmakeriet är förhållandevis prosaiskt, fångat med stationär kamera, i långa tagningar som får Roy Andersson (ständigt denne Andersson) att framstå som en rockvideoregissör. Här är det i stället de inre landskapen som suggererar, som sätter hjärnan i spinn. Till och med stenarna sägs leva här, de härbärgerar vibrationer från gångna tider. Tiden är cirkulär, det finns bara ett tunt membran mellan de döda och de levande, och dimensionerna är parallella.

Låter det flummigt? Det är det. Ett slags cineastisk överkurs, en filosofisk meditation som ibland utmanar tålamodet, men samtidigt är Weerasethakuls verk så lekfullt och egenartat att det konstigt nog aldrig känns pretentiöst. Snarare intuitivt gåtfullt än intellektuellt svårtillgänglig.

Memoria är plåtad på gammaldags filmremsa vilket ger en mjuk grynighet som förstärker det drömska innehållet, och det finns även möjlighet att, på utvalda visningar, se den i analog form.