Måste samla tankarna. De studsar omkring därinne, som irrande ekorrar med senap i rektum.

Var ska vi börja? I slutet. Om vi inte hade fattat det förut, är det där som replikerna faller som får hela detta tumult till film att sitta ihop.

Slutet klänger sig fast vid starten, i en evig loop.

Filmskaparen Darren Aronofskys senaste verk är fysiskt sett ett kammarspel, men andligt sett ett förvridet panorama över en mänsklighet som dignar under våldsbejakande egoism, krig och religiös fanatism. Och allt det där andra som vi håller på med.

Ett stort gammalt hus på landet. Ett paradis som genomgår ständig renovering. Ett par vars ordnade tillvaro ockuperas av först en krasslig läkare, sedan hans manipulativa fru, sedan deras vuxna söner – varav den ena dödar den andra i ett anfall av avundsjuka. De senare har inga namn, men hade det en gång i tiden. I världens mesta bestseller hette de Kain och Abel.

Redan där har vi fått en dos spänning som brukar räcka för att fylla en hel film. Men sen brakar det lös. Ordentligt.

Javier Bardem och Jennifer Lawrence gör paret som försöker hålla ordning i ett allt snabbare galopperande kaos. Eller snarare är det hon som försöker ge stadga, åt boningen och förhållandet. Hans intentioner må vara goda men i grunden är han en lynnig och självgod maktmänniska.

”Mother!” rör sig alltså inledningsvis i ett tidigare ofta besökt tematiskt landskap där den trygga medelklasskuvösen blir invaderad av verkligheten. Ett landskap där Michael Haneke fortfarande regerar med sin ypperliga ”Funny Games”.

Jo, Aronofsky börjar där, men sticker sedan iväg åt ett helt annat håll och går fullskalig Hieronymus Bosch på våra rumpor.

Det här är nämligen snarare ett ont flöde än en ”film”. En brutal bergochdalbana genom skapelsen och världshistorien. En komprimerad resa som på pappret låter som rena vansinnet, som på duk ÄR vansinne i fyrfärg. Och samtidigt så… sinnesvidgande magnifik.

En köttslamsig surrealistisk mix av Luis Buñuel, David Cronenberg och… Darren Aronofsky.

Inför premiären i Venedig (där filmen blev dyrkad och dissad) berättade den senare att han normalt brukar ta god tid på sig, att ”Black Swan” tog tio år att göra och ”Noah” tjugo, medan ”Mother!” bara tog fem dagar att skriva. Manuset bara rann ur honom som i ett slags feberdröm, alstrad av enorm ilska och raseri över att leva på den här planeten och bevittna vad som händer utan att kunna göra så mycket åt det.

Således sprungen ur det som de gamla tyska romantikerna kallade Weltschmerz. En ångestdriven uppkastning, ett mäktigt närmast besatt bildflöde. Vackert. Välkomponerat.

Vältaligt. Jo, faktiskt.

”Mother!” har trots det fått rykte om sig att vara svårtillgänglig, men om man bara är ytligt bekant med den kristna mytologin och håller ögon och öron öppna, får man tillräcklig vägledning. Inte minst i sista akten som på ett minst sagt grafiskt vis pekar på galenskapen i den blinda religiositeten.

Men bara det faktum att ”Mother!” under inspelningen hade arbetsnamnet ”Sjätte dagen” säger det mesta. Det var den dagen som Gud enligt Bibeln skapade människan.

Och sedan gick det åt helvete...