Livet vänder i käpprätt nedförsbacke när Oliviers fru plötsligt försvinner spårlöst och lämnar honom ensam med två ungar.

Olivier är en hårt arbetande gruppchef på ett lager, som står upp för sina kollegor. Han har förstås en riktigt förtryckande chef. Hans fru Laura verkar kärleksfull och tar hand om barnen med trygg hand, förutom när hon råkade bränna en av dem med en stekpanna förstås, något Olivier kanske borde sett som ett varningstecken. En dag svimmar Laura på sitt butiksjobb och rymmer sedan från familjen utan att förklara vart hon tagit vägen.

Livspusslet går i tusen bitar för Olivier, och skådespelaren Romain Duris förkroppsligar varje millimeter av en man med ett inre kaos som kämpar med att hålla skenet uppe för sina barn i den stressblandade tröttheten. Flingor till middag, en hand som stryker barnet över kinden innan det är dags att diska igen.

Det finns mycket att uppskatta med den här diskbänksrealismen. Ett brinnande klassperspektiv, där desperation kontrasteras mot vackra skärvor från vardagens hastiga ömhet. Det är välspelat, till och med barnskådespelarna briljerar.

Men regissören Guillaume Senez kräver en smått övermänsklig empati av publiken, när det gäller Lauras psykiska ohälsa. Det hade inte skadat med en karaktärsutveckling som visade hur hon mådde, kanske något mer som indikerade vad som låg bakom hennes försvinnande? De små pusselbitar vi och Olivier får i efterhand framstår som obetydliga för att förstå henne.

Ibland kan less vara more, men ibland är brist på information bara slappt berättande. Därför framstår det som om Olivier nästan är orealistiskt förstående. Hur kan han inte vara ännu argare, mer förtvivlad?

Ett högavlönat jobb som HR-chef dyker upp, men Olivier tackar bestämt nej. Hans lojalitet måste vara hos arbetarna som tvingas bära tomteluva under juletid. Ädelt, men är det så lätt att vara kompromisslös när man står vid fattigdomens brant?

Det är som att Olivier misshandlas av regissören som Job av Gud, men mer anpassat för Gula västarnas tidsålder. En sann arbetarklasshjälte som bara tänker på andra? Testa hur starka hans Karl Marx-krafter är med två ledsna barn som känner sig övergivna, och strössla lite krossat hjärta på det.

Hemska saker händer med goda människor. Det är tråkigt för alla, inte minst oss i publiken som måste sitta igenom misären. Det blytunga temat spricker till slut upp i någon typ av lättnad, men länge är gravallvaret för kompakt och trögflytande för att behålla min uppmärksamhet.