Film var finare förr. Tycker nog filmfantasten och mästerregissören Guillermo del Toro. När han bjuder upp till cineastisk dans blir det alltid film med versalt F och en rejäl dos bionostalgi. Han kommer nog aldrig igen nå höjderna som hans genombrott Pans labyrint (2006) befinner sig på, men har en enastående förmåga att leverera det ena filmosande verket efter det andra, från Hellboy till scenografiskt frodiga The shape of water. Den senare kan ses som en senkommen uppföljare till den gamla härliga skräckisen Monstret i svarta lagunen och här i Nightmare alley får vi en mustig remake av noir-thrillern Mardrömsgränden från 1947.

Den gamle Hollywood-stjärnan Tyrone Power ansåg att den huvudroll han gjorde i nämnda film var hans främsta, inte minst för att den hjälpte honom att bryta sig ut ur rollfacket för tvålfagra hjältar – och om det var någonstans man skulle göra just det, så var det ju i amerikansk noir som tillät en aningen svartare syn på mänskligheten. Även om sentensen oftast var sedelärande.

Så även här. Svinhugg går igen.

Bradley Cooper har axlat Powers mantel och gör den slemme Stan Carlisle full rättvisa. Han är den hale våldsverkaren som får påhugg på ett malätet ambulerande tivoli av freakshow-typ – ett litet mikrokosmos befolkat av diverse udda och spännande typer, anförda av bossen Clem, spelad till perfektion av alltid skrovligt sevärde Willem Dafoe. Den starke mannen är på plats, så även spindelkvinnan och den skäggiga damen gömmer sig nog i någon av tivolits många sjaskiga hörn. Dessutom, inte minst viktigt för intrigen, en inburad människa som påstås vara en mix av man och vilddjur, men egentligen bara är en tovig opiumslav som ställer upp på att äta levande hönor för att få sin fix (på engelska kallas vilden för ”geek” men den svenska översättaren väljer det lite udda uttrycket ”spassen”…).

Den här Oscarstippade thrillern är pepprad med stjärnor (Cate Blanchett, Tony Collette, Ron Perlman m fl), har en fantasieggande och detaljerad produktionsdesign som lutar sig hårt mot den där stämningen av magi och krass sensationalism som omgav dåtidens karnevalstivolin – och så länge vi befinner oss i dess famn bubblar duken av suggestion och filmfrossa.

Och sicket maskarbete!

Därtill några roliga repliker, som är till för att tidsbestämma dramat. Som: ”Den där tysken som ser ut som Charlie Chaplin har invaderat Polen”.

Men senare, när Stan Carlisle lämnar tivolit och ger sig ut på en mer finklädd turné som tankeläsare och manipulatör, tillsammans med Rooney Maras Molly, tappar Nightmare alley något av sin originella lyskraft. Och det där slutet, som nog ska uppfattas som en spännande skruv, är på tok för tydligt planterat.

Tyrone Power-versionen hade dock en ännu sämre slut eftersom producentmogulen, Darryl F. Zanuck, på nutida kinesiskt vis, gick in och beordrade fram en mer publikvänlig sista scen.

Allt var inte bättre förr ändå.