Sedan en tävling 2009 i konsten att skapa en skrämmande digital varelse heter den senaste inkarnationen i gebitet Slender Man, signerad en Eric Knudsen (som lite putslustigt här har fått låna ut sitt efternamn till huvudpersonen Hallie).

Ja, ni känner säkert till hur fenomenet växte viralt; hur den Smale mannen (nä, det låter inte lika hotfullt på svenska) på bara några månader nådde större ryktbarhet än Snömannen lyckats skrapa ihop på ett drygt sekel. Masshysterin i USA resulterade bland annat i att två 12-åriga tjejer att knivhögg sin kompis för att de ville visa sig värdiga inför Slender man.

”Klumpigt gjort”

I det perspektivet är det lite svårt att svälja att en av de fyra tydligt digitalt bevandrade tonårstjejerna som filmen fokuserar på (och som via en viral video råkar bjuda in Slender man i sina liv), inte har hört talas om titelfiguren. Jo, jag vet, det är bara för att manusförfattaren ska få en chans att informera den mikroskopiska delen av publiken som inte redan är invigd, men likväl är det klumpigt gjort.

Dessutom symptomatisk för resten av den här överraskande lama och håglöst konventionella filmen (vars skapare nog har tittat en hel del på japanska genrekamrater) som helt tydligt vänder sig till en yngre publik. Detta antagligen mest för att det främst är yngre tonåringar som går igång på den här sortens mytologi, men också för att filmbolaget ska få till en PG-13-certifiering (i Sverige 11-årsgräns med medföljande vuxen) som i sin tur ger en större målgrupp.

Men som också samtidigt plockar bort ordet skräck ur epitetet skräckfilm. Inte ens Slender Mannen själv är mycket att hänga i horrorgranen. Han irrar omkring kostymklädd i skogen som en förvirrad servitör, och skräms lite planlöst.

”En svartklädd Långa farbrorn”

Just när det gäller monster gäller inte längre den gamla filmiska naturlagen ”show, don’t tell”. Speciellt inte i en film som försöker injaga fruktan medelst en varelse som ser ut som en svartklädd Långa farbrorn utan ansiktsdrag. Får vi bara mer än en skymt av honom krossas illusionen – och här kliver han fram som fullt frontal fuling.

Regissören Sylvain White, som tidigare mest agerat bruksregissör på diverse TV-serier, och hans fotograf gillar verkligen den gamla goda perspektivförskjutningen som nås genom att man på samma gång zoomar och åker med kameran. Det ger en skruvad effekt som är lika poppis i genren som framhoppande katter. Och lika överutnyttjad.

När de dessutom slänger in en massa korta, ryckiga in- och utzoomningar, för att få till en billig vobbel-effekt, känns det som att titta på en hemvideo plåtad av en femåring som just hittat zoomknappen.

Men Svarta damen. Det var en läbbig gynnare.