Neil sitter i en båt och tittar med död blick på ett gäng fiskar som ligger och kippar efter andan på durken. Familjen plaskar och stojar i vattnet.

Neil sitter och stirrar i fjärran. Det är mycket sånt, där i början.

Neil är alienerad, helt inne i sig själv. Ett kort klipp, nästan subliminalt, fladdrar förbi i solgasset: en asymmetrisk leverfläck i hastig, suddig närbild. Troligen malignt melanom, slår min inre doktor fast. Neils avstängda beteende får alltså sin förklaring redan där, tidigt i första akten, vilket ju onekligen förtar en del av den upptäckarglädje som ändå styr i ett drama där ledtrådarna portioneras ut med utdragen omsorg.  

Han har dock fler problem, mot slutet kommer ytterligare en diagnos som ger en liten välsnidad bit till det pussel som är Neil.

Men vi tar det från början. Vår livströtte ”hjälte” är på lyxsemester i Acapulco med sin syster Alice (Charlotte Gainsbourg) och hennes två tonåringar, när de får besked om att deras gamla mor har dött. Alice och barnen flyger hem till London för att ordna med begravningen, men Neil bestämmer sig i sista stund för att stanna kvar (under föregivningen att han glömt sitt pass på hotellet). Han checkar in på ett sämre hotell och lever ett stilla liv på stranden, träffar en kvinna, blir kompis med lokala typer – som visar sig vara kriminella. När Neil inte dyker upp hemmavid tar Alice flyget tillbaka till solen, och blir ganska rejält bränd.

Det pågår dessutom ett socialt drama i intrigens ögonvrå, som ger en stenhård fond till de superrika syskonparets relationsproblem. Plötsligt uppdykande, dödligt våld påminner om en brutal tillvaro, även på Acapulcos stränder, där drogaffärer och kidnappningar av västerlänningar är en självklar del av det lokala näringslivet. Man kan bli mörkrädd för mindre, Sundown gör inte direkt reklam för en tripp till aztekernas land, men filmmakaren Michel Franco har själv vuxit upp i området och lär veta vad han talar om. Han vill kanske kommentera de inblandades diametralt olika uppväxtförhållanden men går inte längre än att konstatera fakta.

Michel Franco och Tim Roth har jobbat tillsammans tidigare (i Chronic som inte gick upp svensk biograf men vann manuspris i Cannes 2015) och säger sig vara ett radarpar. De gillar båda det tyst bligande berättandet, shoegazing skulle man nog kalla det med musiktermer, och visst finns det en angenäm senfärdighet här, en tydlig vilja att inte tala ur skägget, låta publiken göra en del av jobbet när det gäller att luska ut rollfigurernas motiv och mål.

Det visar på mod och tilltro till åskådarens fokuseringsförmåga, men lägger tyvärr också en tunn hinna av indifferens över hela verket. Enklare uttryckt: Varför bry sig om en rollfigur som inte bryr sig? Det är en slak lina som duon gett sig ut på men de håller balansen oftare än de inte gör det.

Och Tim Roth, med sin lakoniska uppsyn, marinerad i själslig vånda, är sannerligen rätt man för jobbet.