Vårens favorittema i arthousefacket: Unga kvinnor som späker sig för att nå framgång i krävande miljöer. Förutom Sweat såg vi förra veckan franska Slalom och senare i vår kommer Ninja Thybergs otäcka skildring av porrvärlden i Pleasure. Späkningen som en metafor för hur det kan vara för unga kvinnor att ta sig fram i en patriarkal värld ligger onekligen i tiden – alla tre har fått kvalitetsmärkningen Cannes 2020.

I svenske Magnus von Horns polska film handlar det om influencern och fitnessgurun Sylwia Zajac som är ute på en träningspass-turné där hon domderar hundratals fans med fast men vänlig hand; ständigt ylandes glada och peppande tillrop. Här hyllas kroppen som ett tempel, i en närmast sekteristisk stämning. En småsjuk mix av friskvård och tillbedjan, dels på plats men främst via sociala medier där Sylwia har 600 000 följare.

Men när hon går backstage krackelerar masken och blottar en trött och ensam själ. Vi har hela premissen och konflikten där, summerad i anslaget, som sig bör: diskrepansen mellan den officiella och den privata Sylwia, mellan det hennes fans ser och det hon själv känner. Huvudrollsinnehavaren Magdalena Kolesniks till en början stängda men sedan allt mer öppna agerande lyckas verkligen fånga den här dysfunktionella dynamiken.

Vi följer henne i tre dagar som till stor del består i att göra ständiga insta-uppdateringar – öppna paket som sponsorer skickar till henne för att hon ska göra reklam – vilket hon också gör. Gourmetfrukosten får hon levererad i påse till dörren till den flådiga lägenheten.

Inga större trauman, med andra ord.

En middag med släkten vittnar om trasiga relationer i en emotionellt stum familj, som man anar ligger till grund för Sylwias jakt på uppmärksamhet men annars är det tämligen händelsefattigt. Magnus von Horn håller händerna på täcket, är en rätt behärskad berättare. Även om debuten Efterskalv var mycket bra på många sätt hade jag lite svårt med den lite valiumartade tonen. Här är blicken klarare, men den första timmen känns ändå märkligt dämpad – vilket såklart är kongenialt med Sylwias förmåga att stänga av sina känslor – men likväl smittar det av sig på upplevelsen. Ja, ni hör, jag är kluven...

I tredje akten växer Sweat och talar på ett oväntat (det är en stalker inblandad) men fint sätt om ensamhet och längtan, och i en vidare kontext handlar det om ett samhälle där antalet följare och likes har ersatt denna fysiska närheten.

Nä, det är inga scoop, direkt, men Sweat är onekligen en film som har fingret på samtidens puls.

Dock utan att ställa någon diagnos.

Biopremiär 12 mars.