Den katalanska filmmakaren Isabel Coixet har gjort en av mina absoluta favoriter i subgenren sorgebearbetningsfilmer: Mitt liv utan mig, från 2003. Sarah Polley spelar där en ung mamma som vet att hon snart ska dö i cancer och därför ägnar sin sista tid till att, så gott det går, styra upp sin lilla dotters framtid. Detta samtidigt som hon betar av punkterna på sin bucketlist. Smart, känsligt, oerhört välspelat. Se den.

Isabel Coixet har jobbat på sedan dess, några få filmer har hittat till Sverige, men ingen som kommer i närheten av Mitt liv utan mig. Men hon är aldrig ointressant, har ofta ett kvinnligt fokus och perspektiv men berättar framförallt om människor, individer. I Philip Roth-adaptionen Elegy överraskade hon genom att göra en film om en universitetsprofessor som blir passionerat besatt av en av sina elever, en film där inte bara fokus låg på mannen utan som också dristade sig till att ge den åldrade Kulturmannen olika nyanser bortom pilskheten.

Den här gången överraskar hon på ett annat, kanske inte helt positivt, sätt genom att leverera ett försiktigt och till stora delar konventionellt drama. Det utspelar sig i slutet av 50-talet där krigsänkan Florence trots mycket motstånd öppnar en bokaffär i en illitterat liten fiskeby på den brittiska vischan.

Samhällets matriark, spelad av Patricia Clarkson (som här gör en engelsk mildare version av paradrollen i Sharp objects), använder all sin makt för att lägga vantarna på det anrika hus som Florence tänker göra till en boklåda. På sin sida i den konflikt som långsamt eskalerar har Florence bara byns eremit, den bokälskande Mr Brundish – gjord av Bill Nighy, med sedvanligt god Nighy-tajming. Dock i en aningen mer luguber skepnad än vi brukar se honom.

Den här mentala holmgången mellan de trångsynta och de fritänkande utgör stomme till en myriad av liknande tidigare filmer, gärna med Hugh Grant eller Helena Bergström i några av de stora rollerna, och det vore synd att säga att den spanska filmmakaren (även manus på förlaga) tar oss på några nya vägar. Men ändå... jo kanske lite så, ändå.

Isabel Coixet styr nämligen bort från småputtrigheten som brukar vara tongivande i liknande dramer. I sista akten, när nio av tio filmer på samma tema vänder mot ett slut i dur, där stockreaktionära aristokrater plötsligt kommer ut som härliga filantroper, överraskar hon med att istället ge oss en lättare örfil, som får oss att vakna till.

Även om det inte finns några direkta kopplingar till dagens samhälle, boken skrevs redan på sent 70-tal, så krävs det ingen avancerad intellektuell akrobati för att dra paralleller in i en nutid där många, framförallt kidsen, ser böcker som något gravt musealt och har samma inställning till läsandet som fiskegubben i The Bookshop: ”Böcker gör mig utmattad”.

I det perspektivet ter sig det här filmiska kärleksbrevet till litteratur som en charmerande liten fajter i kulturens tjänst.