Exmilitären William Tell (Oscar Isaac) har suttit i fängelse åtta år för sina brott som vakt på tortyrfängelset Abu Ghraib. Som fri man ägnar han sig uteslutande åt kortspel, efter att ha lärt sig räkna korten och med det förmågan att mäta sin vinstchans i procent. Ett underligt apatiskt liv som verkar sakna mål och mening. William spelar inte ens för att vinna stora pengar, han slutar alltid i tid och gör ingenting för de han faktiskt vinner.

En dag dyker en ung man upp i Williams ensamma tillvaro. Cirk, spelad av Tye Sheridan, förklarar att hans pappa också tjänstgjorde på Abu Ghraib, som upprättades i samband med Irak-kriget. Pappan dömdes också, men istället för speltorsk blev han beroende av smärtstillande och misshandlade sin fru och son.

Vi lever i en tid när amerikansk populärkultur från millenieskiftet verkar sändas i repris: Marilyn Manson, Britney Spears och Sex and the city är tillbaka i nyheterna. Matrix 4 är på gång och baggymodet på stan liknar en musikvideo med Avril Lavigne från 2002.

Det är som om vi längtar tillbaka till en oskyldigare tid, men med selektivt minne. The card counter är en obekväm men nödvändig påminnelse om att samma period bär på arvet av mänskliga övergrepp som följde efter terrorattackerna den elfte september och Irakkriget.

Den unge Cirk presenterar en plan för att skipa rättvisa för både honom och William. Han föreslår att de tillsammans ska söka upp och tortera personen som delade ut order Abu Ghraib-fängelset: Major John Gordo (Willem Dafoe), som undsluppit rättvisan. William är lockad men inte övertygad. Men han tar ändå med sig Cirk på roadtrip från casino till casino, samtidigt som han minns tillbaka på sina gamla synder i mardrömslika sekvenser.

The card counter är genomgående en stillsam och melankolisk film, något som gör tillbakablickarna till Abu Ghraib ännu mer chockartade. Med ett flygande foto filmat med fisköga hamnar publiken som en fluga på väggen (som är nedsmetad med mänsklig avföring). William instrueras av Major Gordo om att ”det handlar inte om att följa en manual”, och i varje hörn blir någon misshandlad, hotad med skällande hund eller sexuellt förnedrad till tonerna av death metal.

Snart dyker en annan möjlighet upp i form av La Linda (Tiffany Haddish), en charmig fixare för en investerare som erbjuder att finansiera Williams spelande i utbyte mot delat byte.

Det verkar som om en begynnande romans kanske kan döda hans demoner. Men bara kanske. Det här är trots allt en Paul Schrader-film. 70-plussaren är nog fortfarande mest känd för att ha skrivit manus till Martin Scorseses Taxi driver (1976), Tjuren från Bronx (1980) och Kristi sista frestelse (1988), men även för regi och manus till American gigolo (1980) vars erotiska estetik cementerade Richard Gere som manlig sexsymbol.

Pessimismen från 70-talets gyllene filmera (där hjälten ofta förlorade) har levt kvar i Schrader trots att resten av kulturen gått vidare till mer tillrättalagda berättelser. Hans världsåskådning verkade nå sin peak 2017 med First reformed om en präst som blir så klimatdeprimerad att han förvandlas till ekoterrorist.

The card counter är inte fullt lika hopplös men är definitivt ingen första dejten-rulle. Den är däremot läskigt välspelad och stämningsfull och visar hur våra värsta misstag kan spöka i vårt undermedvetna länge efter att världen gått vidare.