En ovanligt fårad Ralph Fiennes vandrar över heden, skjutsas över ett sund av en lika väderbiten man, knallar vidare mot godset vid Sutton Hoo.

Aha! – utbrister kanske arkeologinörden. Det var ju där man grävde upp ett urgammalt skepp ur en mosse. Nördens ordval hade sannolikt varit mer precist och skolat men jo, det är så man kan summera Simon Stones verklighetsbaserade film som utspelar sig på nostalgiskt målad brittisk landsbygd, sent 30-tal.

Fiennes karga rollfigur Basil Brown är enligt egen utsago inte en riktig arkeolog (”Jag är en grävare: I am digging down to meet the dead”). Men likväl tillhör han landets främsta i gebitet och är kallad av godsägaren Edith Pretty att komma och undersöka några underliga symmetriska kullar som hon tror hyser spännande lämningar från dåtiden.

Edith (friktionsfritt framförd av Carey Mulligan) är en blidögd änka med en enerverande käck son som bearbetar saknaden efter sin pappa genom att vara ständigt insvept i en fantasi om hjältar och rymdfarare.

På ett annat plan handlar det också om vuxen sorgebearbetning och om hur det förflutna påverkar samtiden, men nja, just den utgrävningen är rätt grund.

Vi får hålla till godo med den växande relationen mellan den otymplige Basil och den stilfullt kontrollerade Edith. Båda snyggt spelade och nedtonade av de två stjärnorna.

Jane Austen, Familjen Bridgerton och alla de andra har lärt oss att det bubblar och fräser bakom de ordnade brittiska fasaderna, och om man anstränger sig kan man skönja en liten flirt i ögonvrån, men manusförfattaren Moira Buffini (som också skrev manus till den mycket bättre Jane Eyre) ser till att The dig håller händerna på täcket.

Här sker inget opassande, förutom då i en knöligt inklämd sidohistoria som tillåts ta förvånande stor plats, och närapå spräcker filmen i två delar:

När fynden vid Sutton Ho blir kända anländer nämligen ett gäng arkeologer, däribland Stuart och Peggy Piggott (Lily James) som dyker upp skrudade i ett dött äktenskaps alla mentala attribut.

Vi förstår snart varför; Stuart är tydligen mer intresserad av män och den emotionellt svältfödda Peggy blir kär i en annan karl där i den stora gropen. Frågan på varför denna bihistoria får ta så mycket plats besvaras först i en googling efteråt, som berättar att författaren bakom den litterära förlagan, John Preston, är Peggy Piggotts nevö – och som sådan ville han väl ge henne en stor roll. Vilket är förståeligt, men Stone & Buffini hade tjänat på att fokusera på enbart en av de båda jämnstarka berättarlinjerna.

Men störst skada gör ändå den lite ostiga sentimentaliteten (med tillhörande pianoklink) som framförallt är centrerad kring Ediths lillgamla son – som man ganska snart vill skicka iväg i ett av de där rymdskeppen han tjötar om.

Premiär på Netflix den 29/1.