Man kan lugnt säga att förväntningarna var höga på denna i USA unisont prisade Shakespeare-tolkning, och de första scenerna lovar onekligen gott. Det suggestiva bildmakeriet i många nyanser av grått suger tag från start, som en uppdaterad krispig variant av den gamle danske stumfilmsmästaren Carl Dreyers estetik.

På ett dimhöljt slagfält, där liken ligger i drivor, möter vi de tre häxorna som siar om MacBeths uppgång och fall, vi ser kungens läger i fjärran på en lika disig kulle och senare huvudpersonen själv som påbörjar sin resa mot vansinnets hårda famn och det brutala slut som de flesta känner till.

Sålunda en film som tar vara på mediets förmåga att bilda illusioner som vida överträffar teaterscenens. Trodde jag.

Men efter det mäktiga anslaget är det mest teater som gäller. Även om fotot är genomgående imponerande och vackert, ser de flesta exteriörer ut som interiörer, vilket självklart är ett medvetet val, men likväl hämmande för inlevelsen.

Bröderna Joel och Ethan Coen har i decennier utgjort en framgångsrik dynamisk duo som skapat en omätlig samling begåvade komedier, draman och thrillers, men här är för första gången Ethan inte med i projektet. Detta inte på grund av en schism, om man ska tro branschmedia, utan för att Ethan vill ta en paus från filmskapandet. 

Det är inte heller mycket som avslöjar att det ligger en Coen bakom The tragedy of Macbeth. Ingen skruvad humor, inga lakoniska knastyper – dock ser vi som ofta regissörens fru Frances McDormand i ena huvudrollen. Här som MacBeths vådligt intriganta fru, bredvid Denzel Washingtons ångestladdade titelfigur. Båda med emfas och tyngd nog att ro dessa ikoniska rollfigurer i land.

Shakespeares verk har legat till grund för en myriad av filmatiseringar, men en av de främsta är, på rak arm, ändå Kenneth Branaghs Henrik V, där den inbitne Shakespeare-o-filen släpar den litterära förlagan genom en blodig och hårdrocksinspirerad gyttja. Han göt liv i gamla ark. Dock med någorlunda bibehållen dialog, precis som här. Men tillsammans med de kulissartade miljöerna fungerar det sämre. För även om den gamle skalden hade en gudabenådad formuleringsförmåga ställer sig den sirliga texten i vägen för mitt engagemang. Gör upplevelsen litterär snarare än eggande.

Samtidigt… allt är så in i helsike välskapt att min grundläggande invändning, att Joel Coen inte valde att göra maffig FILM av materialet, möjligen faller platt. Eller för att prata med Robert De Niros karaktär i The Irishman: It is what it is.

Det är vad det är.

En snygg och kreativ teateruppsättning. Men sådana gör sig sällan speciellt bra på stor duk.