Filmscener där glada människor sjunger bakom ratten och kastar varma blickar till sina medpassagerare slutar alltid med någon form av olycka. Så även i inledningen av The white tiger där det frejdiga anslaget frontalkrockar med verkligheten.

Även om kraschen är väntad är det en suggestiv scen som slungar oss in i handlingen.

Det här är en vig och dödsföraktande skröna om en fattig ung man vid namn Balram, som har en närmast machiavellisk känsla för intriger. Han lyckas bli chaufför åt traktens rikaste familj och manövrerar sig sakta men säkert upp till toppen. Världens bästa indier, om du frågar honom själv. En mix av Mr Ripley och Mowgli om du frågar mig.

Balrams berättarröst är ständigt närvarande, vilket är lite tjatigt i längden, men samtidigt är den nödvändig, som en guide genom en snårig och myllrande tillvaro.

Tempot är högt, ibland på gränsen till käckt. Ger konnotationer av Slumdog Millionaire – alla fall i den första timmen men sedan smiter The white tiger iväg på en egen stig som sakta men säkert tar oss från det konventionella och väntade. Mitt i ord- och händelseflödet tonar nämligen en annan, skarp bild av samhället fram: ett klass- och kastsystem, marinerat i en kryddstark religion, som håller massan på mattan.

Jo, kasterna är officiellt avskaffade men de styr fortfarande i högst grad folkets tillvaro, berättar Balram, och tillägger (med en möjlig blinkning till Raskolnikov): I grunden finns det dock bara två sorters indier, den med stor och den med liten mage.

Om man föds förmögen kan man välja att vara god, men det är en ynnest som den fattige inte har, menar Balram. Om man är född att tjäna, i en miljö som hela tiden berättar för dig att du är mindre värd än de rika, är det extremt svårt, i princip omöjligt att ändra på sitt öde. I alla fall om man håller sig till de spelregler som makten har bestämt.

Bakom det där insmickrande leendet, påtvingat från födseln på den tjänande klassen, bubblar en ocean av nedtryckta känslor av oförrätt.

Samma medvetna diskrepans råder mellan filmens ofta käcka tonfall och dess hårdnackade innehåll.

Dessutom med en hjälte som är uppfriskande krass och oetisk. När så behövs. Berättelsen, som bygger på Aravind Adigas Bookerprisvinnare, följer kongenialt Balrams mentala resa, från den inledande naiviteten till en mörkare insikt om sakernas tillstånd, och tar med oss på samma tripp.

The white tiger är en brutal komedi, och samtidigt en revolutionär film som står vid sitt ord och följer sin egen högst realistiska logik, ända in i kaklet. Och det gör rätt ont.

Premiär på Netflix 22/1