Därför säger Herren: Se, jag låter dem drabbas av en olycka som de inte kan undkomma, och när de då ropar till mig skall jag inte lyssna på dem.

Citat från Jeremia 11:11, där den gråtande profeten berättar vad som kommer hända de som ber till falska gudar. Syndarna ligger med andra ord löst till här. Som ofta i Bibeln.

Siffrorna 11:11 återkommer med jämna mellanrum, precis som en hel del andra tvillingfenomen (inklusive just två identiska illvilliga tvillingar) – små men (väldigt) tydliga markörer som för oss in en frejdigt blodstänkande thrillerkomedi om en familj på semester vars hem invaderas av främlingar. Aha, ännu en home-invaders-film tänker ni, men icke. Inkräktarna är nämligen också en familj där varje medlem ser exakt likadan ut som de i huset – förutom att de är klädda i röda overaller och viftar hotfullt med vassa saxar av guld. Det sker redan i första akten, sedan bär det av, blir större, galnare och slutligen tyvärr även lite trubbigare.

För två år sedan regidebuterade Jordan Peele med Get out, en internationellt hyllad slasherthriller som med slagfärdig humor och stänkande blod karikerade den dolda rasismen i samhället. Det är inte lika lätt att hitta en allegorisk poäng i den här slaktboden. Men okej, det finns en bärande replik som ändå kan trigga oss som letar efter en djupare tanke: 

Vilka är ni? frågar mamma Adelaide (Lupita Nyong'o från Black Panther) helt logiskt, när deras hem blivit invaderat.

Vi är amerikaner! väser hennes onda tvilling.

De blir alltså attackerade av sina gelikar. Människor som ser ut som vi, som sprider död och förintelse omkring sig, man kan aldrig veta från vilket håll döden kommer, ingen kan känna sig säker. Och vi som är ett ”vi”, är ju ett ”dom” i de andras ögon. Även titeln är tvetydig, kan läsas både som ett inkluderande pronomen och som en förkortning av United states.

Det skulle ju kunna var en kommentar till hur polarisering och terrordåd trasar sönder vår tillit till vår nästa, men likaväl också bara en kittlande lustifikation från filmskaparens sida. Han gillar sånt. Us är proppfull av roliga populärkulturella referenser till allt från Ensam hemma och Hajen till Fuck the police och Beach boys, och inte minst av en brutal, vältajmad humor.

Dessutom kan Us, tillsammans med nyliga verk som True detective 3, krigsfilmen Overlord och superhjältefilmen Aquaman, ses som en del av en ny våg av fiktioner som sätter icke-vita skådespelare i huvudroller som traditionellt brukar tillhöra vita kollegor. Alltså inte alster som direkt handlar om rasism (det finns det också allt fler av) utan genrefilmer/tv-serier som tagit konsekvenserna av den diskussion om inkludering och mångfald som pågår i branschen.

Sålunda är den kärnfamilj vi följer här svart medan deras vänner är vita och också de som först stryker med. Omkastade roller, och nya perspektiv, vilket ju alltid känns uppfriskande.

Och hur ofta har en svart kvinna, som här, huvudrollen i en stor amerikansk export?

Nå, det är så klart bara en yttre omständighet värd att notera, inte något som avgör en films underhållningsvärde, och Us är väl inte riktigt den fläckfria guldklimp som många amerikanska kollegor vill göra gällande, istället tappar filmen fart och kraft ju längre den rullar på duken.

Jo, det är underhållande och den första akten är lysande med alla sina fyndiga planteringar, men därefter jobbar sig Peele & kompani sakta men säkert ner till en lite väl baktung sista akt. Slutet skulle platsa i ett Scooby Doo-äventyr. Masker åker av och allt det som vi redan anat berättas i utförliga återblickar.

Nja, det är inget misstag begånget, ingen ofrivillig plumphet; efter Jordan Peeles två filmer kan man bara konstatera att han är en man som tillber det flagranta. Vilket ju också kan ses som en synd.