Det kittlar lite extra med berättelser från livet bakom Järnridån, speciellt de som talar om en någorlunda modern tid som jag upplevt själv. Eller nåja, ”upplevt själv” var ju verkligen att ta i. Det var ju bara på tryggt avstånd, via tidning, TV och i packad sentimentalitet medelst Ebba Gröns Die Mauer, men ändå; har man inte vuxit upp med Mordor/Sovjetunionen hotande vid horisonten är kanske fascinationen inför de allt fler filmer som skildrar tillvaron bakom muren inte lika stor.

Nu är detta en mycket mindre filmupplevelse än esset i just den här subgenren, den tyska De andras liv, men ändå ett fascinerande vittnesmål om maktmissbruk i det vardagliga.

Mångåriga filmduon regissören Jan Hřebejk och manusförfattaren Petr Jarchovský utgår här från den senares erfarenheter från skolgången i en förort till Bratislava i dåvarande Tjeckoslovakien.

Året är 1983 och de snart tonåriga barnen får en ny lärarinna, Fru Drazdechova, som på ytan ter sig som en rättskaffens dam men som visar sig vara en manipulatör av stora mått, möjligen med en narcissistisk störning av Donald Trump-mått.

Hon tar reda på vad elevernas föräldrar jobbar med och sätter snabbt ihop ett system som i stort går ut på att hon kräver tjänster av de vuxna för att ge deras barn bra betyg. Fru Drazdechova kliver också fram som en tidig, kvinnlig #metoo-skurk när hon nyttjar sin makt för att snärja en klasspappa.

Hennes position som ordförande för den lokala delen av kommunistpartiet gör henne oantastlig men även det faktum att hon har en syster i Moskva har en påtagligt skrämmande effekt på föräldrarna.

Dock inte på alla. Dankas pappa vägrar låta sig hunsas av den drakoniska Drazdechova vilket får dotterns betyg att rasa och tillsammans med en annan pappa – och en rektor som av maktskäl vill bli av med läraren – lyckas han få till ett föräldramöte, där konflikten fördjupas ytterligare.

Sålunda ett drama om svårigheterna att stå med rak rygg i ett stukande system. En studie i vardagskorruption, maktmissbruk – och vansinnigt fula tapeter. Produktionsdesignern jobbar hårt och framgångsrikt för att skapa luguber öststatkänsla av 80-talskaraktär, som effektivt sätter oss där och då.

Intrigen är väl i och för sig inte av hetaste laget. Naturligtvis var detta en stor händelse i de berördas liv men som betraktare längtar jag ibland ut till det större perspektivet. Det kan i och för sig ha att göra med att den första akten står och stampar lite för länge och det smått odynamiska berättandet. Initialt är växlingen i tid, mellan nämnda möte och de händelser som ledde fram till detsamma, följsamt och sinnrikt men i längden mest otympligt.

Likväl ger Vår nya fröken en spännande titt bakom ridån. Även om Kamrat Drazdechova är en figur tagen ur verkligheten, får hon här alltså inkarnera den komplexa och sjuka maktstruktur som var den öststatskommunistiska. Samtidigt antyder filmens piggögda epilog att hennes manipulationer nog fungerar minst lika bra i ett kapitalistiskt system.