”Åh, jag önskar att jag läste boken istället!”, tänker jag flera gånger när jag ser Wonderstruck av den utmärkta regissören Todd Haynes. Jag anar nämligen att boken (av Brian Selznick) fyller den här berättelsen, om två barn i olika tider vars liv flätas samman, med bra mycket mer själ och färg än vad Haynes vackra men ganska långtråkiga film lyckas göra.

Som regissör till I'm not there, Far from heaven, Velvet Goldmine och senast Carol har Todd Haynes mutat in en plats där elegans, lekfulla infall och känslosvall får existera sida vid sida. Med Wonderstruck blir det dessvärre slagsida åt de lekfulla infallens håll. Här finns enskilda underbara scener och en rakt igenom älskvärd estetik, men slutresultatet ”filmen” blir paradoxalt nog både ryckig och långsam.

12-åriga Ben (fantastisk Oakes Fegley) ligger i sin säng i 70-talets Minnesota och saknar sin mamma som nyligen dött i en bilolycka. Han har horribla mardrömmar om vargar, han delar rum med sin kusin som är ett as och han vet inte mer om sin pappa än att denne en gång jobbat på ett visst antikvariat i New York. En ovädersnatt blir Ben träffad av blixten och förlorar hörseln. Utan något att förlora rymmer han till New York.

Parallellt med Bens historia, berättas den om flickan Rose (enastående Millicent Simmonds) som olyckligt traskar omkring i New Jersey på 1930-talet. Hon är döv och hatar allt utom att bygga pappersmodeller och gå på bio. Också hon rymmer, från sin bistra affärsmanspappa, och hoppar på färjan till den stora staden.

Roses historia går i svart-vitt och sympatiserar med hennes dövhet, allt tal är borttaget och munnar rör sig obegripligt till dramatisk musik som för tankarna till stumfilm. Efter ett tag blir det tyvärr enahanda och ger mer känslan av en smäktande trailer som pågår alldeles för länge.

Till en början är de två barnens liv i olika tider sammanvävda på ett drömskt och tidskrävande sätt, men så småningom rätas frågetecknen ut i ett rasande tempo. Viljan att fiffigt knyta ihop säcken berövar rollfigurerna djup, de förminskas till funktioner för att driva historien framåt.

Estetiken är förstås ljuvlig, påminner en hel del om fantasiutflykterna med animationerna i Michel Gondrys filmer. Filmen är en hyllning till samlandet och utspelar sig till stor del på New Yorks kända Naturhistoriska museum. Såklart finns känslan av underverk där med uppstoppade, dammiga giraffer bredvid ansiktsmasker, valskelett och små figuriner stulna från världens alla hörn.

Det som framförallt dröjer sig kvar är de begåvade unga skådespelarna som trots begränsade möjligheter till utveckling gör minnesvärda insatser. Och så kärleksförklaringen till prylarna, musei-samlingarna och modellbyggandet.

Att samla på prylar i dammiga skåp är knappast något som vår tid premierar, det ska ”döstädas” och rensas, vara rent och snyggt. Todd Haynes hyllning till samlandet är en uppiggande motståndshandling, även om jag är besviken på hans film.