Mutanterna i X-Men har i sina bästa stunder funkat som kraftfull revanschmetafor för samhällets marginaliserade. De är nästa steg i evolutionen och har övermänskliga krafter, men blir förtryckta av en ängslig och fascistoid mänsklighet.

Öppningsscenen till Bryan Singers första X-Men är fortfarande ikonisk: Erik ”Magneto” Lehnsherr upptäcker sina krafter då han slits ur sin mammas armar i ett koncentrationsläger under andra världskriget, och böjer sönder en metallport med sitt sinne utan att veta vad han gör.

Sedan dess har filmserien muterat på olika sätt. Uppföljare har gått över till prequels, regissörer har bytts åtskilliga gånger och tidsresor har skrivit om handlingen i det övergripande narrativet.

X-mens universum har varit komplicerat att hänga med i, men har många gånger haft en mer vuxen och nyanserad ton än superhjältarna i de mer barnvänliga Avengers.

Dark Phoenix ska avsluta serien (eller åtminstone knyta ihop säcken innan allt rebootas igen) och handlar om Jean Grey: Den allra mäktigaste mutanten. Det hade kunnat bli ett färgsprakande fyrverkeri men liknar mest en vattnig soppa där Sophie Turner, känd som Sansa Stark från Game of thrones, försöker hålla skenet uppe i en oinspirerad blockbuster.

Som liten flicka är Jean på en roadtrip med sin mamma och pappa. Jean blir så irriterad av bilradion att hennes telekinetiska krafter triggas och hon orsakar en bilkrasch som dödar mamman i processen. Hon blir förstås hämtad av Professor Charles Xavier (James McAvoy), som tar med Jean till sin skola för begåvade ungdomar och lägger grunden för svåra ”daddy issues” genom att ljuga om hennes trauma.

Jean växer upp och snart måste mutanterna i X-men åka ut i rymden för att rädda astronauter på rymdfärjan Endeavour, en av filmens få mäktiga scener. En kosmisk kraft av episka proportioner haft dykt upp och Jean absorberar den för att rädda allas liv. Rymdmolnet ger henne ytterligare krafter, men exakt hur de funkar har jag fortfarande inte förstått. Förutom att hon läser tankar kan hon flyga och få saker att explodera, typ.

Snart dyker ett gäng onda utomjordingar upp på jorden. Vi hinner knappt se deras generiska ödleansikten innan de byter form och maskerar sig som människor, ledda av en vitblonderad Jessica Chastain med nollställt ansikte. Kanske var det också en kostnadseffektiv lösning att förklä dem som människor. En billig budget skulle också förklara varför actionscenerna ser så fattiga ut. Inkräktarnas förmåga består i att söva människor väldigt snabbt och de vill använda Jeans krafter för att ”återupprätta sin ras”, men mycket mer förklaras inte.

Som skurkar är de några av de mest intetsägande jag sett på film.

Efter över en timme har ingens motiv eller förmåga fördjupats och det är svårt att fortsätta bry sig. Jean Grey flyr från sin mutantfamilj när hennes underliggande trauma från barndomen bubblar upp och hon vänder sig till de ondskefulla utomjordingarna, som tar emot med öppna armar.

Dark Phoenix är tyvärr inte ens underhållande i sin hafsighet, utan är mest långtråkig med ett dåligt tempo och mutanter som uppvisar fantasilösa förmågor. Vad sägs om en kille som använder sina flätor som oxpiskor? Eller tjejen som blundar och…ja vad gör hon egentligen?  

De två rivaliserande fraktionerna mutanter enas kortvarigt mot den gemensamma fienden, det liknar en metafor för något, men det är som om ingenting i manus tänkts färdigt. Många repliker och idéer låter som om de kommer från ett första utkast.

Om filmbolaget sedan länge tröttnat på mutanter, varför skulle vi i publiken orka bry oss?