Från början ville Woody Allen att filmen skulle heta ”Bop Decamerone” men fick rådet att byta, eftersom kreti och pleti inte antogs känna till den gamla 1300-talsberättelsen som hade fått ett ”Bop” framför sig. Woody bytte då till det möjligen ännu mer kryptiska ”Nero Fiddled”. Nope, producenten gjorde inte vågen då heller, så det slutade det alltså med ”To Rome with Love”. Som fick den svenska titeln ni ser här ovan – och  ”Förälskad i Rom” är faktiskt en ovanligt bra tolkning, dels lätt dubbelbottnad, dels handlar detta onekligen om en massa människor som blir just kära i varandra. Och i staden.

I ”Förälskad i Rom” återkommer Woody Allen till det uttryck som hans alter ego myntade i ”Stardust Memories”: ”Ozymandias melankoli” – som alltså refererar bakåt till en 1700-talsdikt som handlar om den deprimerande tanken att allt man skapat en dag kommer att vittra sönder, att ens livsverk är tämligen värdelöst.

Det framgår i diverse intervjuer att Woody själv lever med nämnda blues-ton i hjärnan. Av alla de superba dramer och komedier han gjort är det fåtal som han yvs över, ja, ens vill kännas vid (han ville till och med, när det begav sig, köpa tillbaka klassikern ”Manhattan” av filmbolaget, för att bränna den).

Jo, han är komplex denne Allen. För mot denna bild av en filmisk-flagellant står det faktum att han pumpar ur sig verk med en fart och självklarhet som bara ett extremt gott självförtroende borde kunna ge.

Eller så är det som han har sagt själv:

”Jag vill inte bli odödlig genom mina verk, jag vill bli odödlig genom att inte dö”.

Filmskapande som terapi.

Han är ju omvittnat besatt av den stora sömnen, temat återkommer i princip i alla hans filmer, på ett eller annat sätt. ”Du kommer att möta en lång mörk främling” är en av hans roligaste duster med liemannen, den är helt vikt åt förgängligheten och våra fruktlösa försök att undkomma det oundvikliga.

I ”Förälskad i Rom” likställer Woody Allens rollfigur pensionering med döden, han gör det två gånger, ordagrant, och ger oss så en tydlig nyckel till regissörens nästan frenetiska framfart.

Han sätter tyvärr också fingret på den senaste filmens fundamentala problem. Det här verkar nämligen vara ett hopkok på ett gäng idéer som legat och skvalpat i byrålådan ett tag men som Woody Allen ännu hunnit göra något av. Precis som i förebilden ”Decamerone” rör det sig om ett gäng olika småhistorier, uppstakade av en yttre berättarram, i det här fallet en ganska rak sådan.

Bäst är den där arkitekten John (Alec Baldwin) möter sig själv som ung student (Jesse Eisenberg) som, när han träffar en neurotisk skådespelerska (Ellen Page), dras in i en inre strid mellan sitt under- och överjag. Det här är ett klassiskt Woody-scenario som gott hade kunnat få växa till sig, men istället tvingas det samexistera med den alltid överskattade italienska komikern Roberto Benigni, som hamnar i en dagdröm om plötsligt kändisskap. Här finns visserligen till en början en fyndig attack på medias kändishysteri men poängen är noterad långt innan bihistorien är avslutad.

Nå, alla av uppslagen och idéerna är förvisso spirituella, det är ju ändå Woody Allen vi talar om, men här saknas den tajming och den stringens som brukar finnas även i hans lättsammare skapelser.

Men det gör självklart inte ont att se ”Förälskad i Rom”, tvärtom glider denna lustifikation ner som ett litet glaserat sockerpiller, men om man nu får vara lite förnumstig vore det kanske inte helt fel om Woody Allen vilade lite på lagrarna ibland, tog lite längre tid på sig.

Å andra sidan är han ju 77 år. Det är bara en tidsfråga innan liemannen knackar på klipprummets dörr…