Regissören Beata Gårdeler gör film som oförskräckt kliver ner i en mörk samtid. Långfilmsdebuten  ”I skuggan av värmen” var en abstinensosande filmatisering av Lotta Thells självbiografiska roman om en knarkande väktare som blir kär i en polis och nu, efter en runda i tv-branschen, kommer hon med ett svartsynt dokument om smärtsamt aktuella teman som näthat och övergrepp.

Jennifer blir våldtagen på skolans toalett av kompisen Alex, men när hon polisanmäler övergreppet vänder sig alla – till och med det lilla samhällets präst – emot henne.

Nå, ett dokument är det ju inte i ordets mest bokstavliga mening men den här fiktionens närhet till det ökända Bjästa-fallet från 2009, med i princip samma händelseförlopp, är uppenbar.

Dessutom avslöjar det osentimentala och lätt odramatiska berättande att filmmakarna inte i första hand vill skildra just Jennifers historia, utan snarare visa hur en negativ gruppdynamik, flockmentalitet, successivt kan få ett samhälles rättsmedvetande att kantra.

Alltså en slags socialpsykologisk fallbeskrivning, där Beata Gårdeler och manusförfattande Emma Broström snarare skissar än porträtterar de inblandade:

Jennifers lilla familj, med lillasyster och en gravid men ändå kedjerökande och vinpimplande mamma, och hennes älskare. Trailer trash, utan husvagn. Alexs familj befinner sig ett litet snäpp längre upp på den sociala stegen, men ter sig ändå duktigt dysfunktionell.

Pappan verkar vara smått katatonisk. Vi får aldrig något som helst grepp om honom. Det är bra. Riktigt otäck är han, med sina grymtanden och korta fraser som vittnar om en stark inneboende vrede. Han spelas av Henrik Dorsin.

Jo, du läste rätt. Jag studsade till redan vid förtexterna. Vad gör ”Solsidan”-Ove här?

Det tar några minuter innan man kan skaka av sig Henrik Dorsins vanliga Povel Ramel-persona men sedan tonar pappa Tony fram. Han är inte med i många scener, drar snarast omkring i bakgrunden som en gammal folkilsk galt men det är paradoxalt nog han som blir dramats starkaste spelare. Insinuerar hot genom sin bara uppenbarelse. Ger en aning om i vilket mentalt klimat Alex vuxit upp. Här finns stoff till ett helt konvent i psykologi.

Henrik Dorsin är flankerad av Eva Melander (mamman i ”Sebbe”) som här inte ligger långt efter när det gäller otäckhet. Det är en effektiv och vad det verkar emotionellt stum kvinna som med sin dunväst och tvärsäkra rådighet snabbt förvandlar den gemytliga bekantskapskretsen till en blodtörstig lynchmobb. Alltså föräldraparet från helvetet. Spännande. Som rollgestalter. Men som sagt, skissade.

Precis som den hale prästen som inte heller vill se vad som händer omkring honom, som sällar sig till flocken. Man baxnar såklart, men baxnar gör man ju oftare framför ”Uppdrag Granskning”, inte en väl berättad fiktion. När skuld och oskuld, som här, är lika tydligt fördelat som hos Janne Josefsson tappar filmen i dramaturgisk lockelse.

Visst, Thomas Vinterberg övertygade med det besläktade pedofildramat ”Jakten”, men det var tack vare att en hårt tvinnad thrillerstruktur höll oss på tå ända fram till det hårda slutet.

Gårdeler och Broström är måna om att inte manipulera åskådaren med spänningsmoment, de förhåller sig imponerande kallsinnigt till materialet, låter förloppet tala för sig själv. Det är beundransvärt men det drabbar tyvärr också inlevelsen.

Men patoset lever så klart hela vägen. Det här är, som det brukar heta, en ”viktig” film, om än inte vådligt drabbande.