Efter en ganska lång startsträcka verkar Sverrir Gudnason nu ha placerat sig i topp på de svenska rollsättarnas interna prioritetslista. Nästa år har han paradrollen i Pernilla Augusts adaption av ”Den allvarsamma leken” och redan nästa vecka är han tillbaka som mystisk poet med weltschmerz i ”Gentlemen” – en figur som har ett sargat inre gemensamt med hockeykillen i ”Flugparken”.

Här gör han Kristian, hårt skolad i rink och omklädningsrum, men samtidigt mjuk och omhändertagande – mot barnen på dagis där han jobbar eller mot bästa vännen Alex och hans fru Diana.

Men någon står inte rätt till bakom de flackande ögonen. Inte vid berättelsens start, och absolut inte efter det att den alldeles för ofta knökfulle Alex försvinner efter en fylletripp i skogen.

I parentes kan nämnas att Alex och Dianas hem genomgår renovering. Exteriört som interiört. Symboliken är självklar. Byggplast inomhus är aldrig ett bra tecken, en metafor för det bräckliga intagliga psyket.

Det brukar gå illa.

Vi kan ana vad som har hänt Alex, men det visar sig vara tämligen ointressant, det här är nämligen Kristians, och Sverrir Gudnasons, berättelse. Malin Buskas, Leonard Terfelt och de andra har väldigt få scener på sig att göra något med sina rollfigurer, de agerar mest som rundningskoner för Gudnasons soloåkning genom huvudpersonens snåriga mentala terräng.

Kristian börjar agera ut sina inre demoner, blir en Travis Bickle med ett järnrör och en egen skruvad agenda, dold för oss, kanske även för honom. Han är full av motsägelser och nedtryckta heta känslor. Försöker bringa ordning i det inre och yttre kaoset. Misslyckas i båda fallen.

Det är de här rollerna, i de här kalla mörka miljöerna (suggestiv fångade av Måns Månssons kamera)  som Gudnasons bedjande ögon och hårt skulpterade uttryck gör sig allra bäst. Frågan är om inte Gudnason är bättre än rollen här. Hans komplexa utspel ger Kristians splittrade karaktär substans.

Eller så är det tvärtom.

Här finns också en disharmoni i spelet; lite för långa pauser mellan repliker, som om skådespelarna, eller jag, går på en lätt dos valium. Det är säkerligen ett medvetet konstnärligt val, kongenialt med den svarta, aviga atmosfären, men bitvis riskerar den här lite för ödesmättade tonen krossa dramats annars akuta närvarokänsla.

Manuset hjälper knappt den som vill försöka dechiffrera Kristians psyke. Filmmakarna sätter oss på mager informationsdiet, de mest avgörande psykologiska detaljerna kommer först i slutscenerna. Vilket ju i och för sig är modigt, alltså att lita på att publikens engagemang ska räcka ända dit.

Å andra sidan gör den här ortodoxa placeringen att dramat lever även efter visningen, vilket ju är mer än man kan säga om merparten av repertoarfilmen. ”Flugparken” växer alltså med tiden.

Eftertankens kranka blekhet känns för en gångs skull rätt eggande.