Den stora frågan som hägrar över hela filmen, från första bilden av Alexander Skarsgård som tedrickande 1800-talslord till den sista, djungelsvettiga med allsång och dans är denna: hur relevant är Tarzan år 2016? Eller om man förfinar frågeställningen: kan man ens filma historien om Tarzan idag utan att trampa på fördomar, förlegade bilder av vilden och den vite mannens överlägsenhet?

Regissören David Yates har gjort ett hyggligt försök. Bland annat kastar han in kolonisationskritik och miljötänk i bilden. Han uppdaterar Tarzans fru Jane (Margot Robbie) lite ytterligare till en självständig kvinna som himlar med ögonen vid tanken på att hon inte skulle kunna klara sig själv. Nu bör det tilläggas att Jane redan i originalhistorierna av Edgar Rice Burroughs, varav den första kom så tidigt som 1912, faktiskt kom att utvecklas till en ganska så tuff djungeldam själv. Det och mycket annat som rör Tarzans bakgrundshistoria har David Yates haft den goda smaken att inte förtydliga.

Det är bara genom snabba, skissartade flashbacks som vi påminns om hur Tarzan som barn förlorade sina föräldrar Lord och Lady Greystoke, för att istället växa upp i djungeln bland gorillor. Där utvecklar han övermänskliga förmågor att överleva, hans fysik anpassar sig efter djungeln och han lär sig kommunicera med djur. Han blir alltså en slags djungelman extraordinaire. Han kan allt som infödingarna redan kan fast många gånger bättre eftersom han lärt sig från förstahandskällan – djuren. I byarna och bland stammarna sjunger man visor om Tarzan, en varelse man länge inte ens trodde fanns. En myt, en ande. Vilket ekar lite illa, ungefär som bilden av vilden som går ned på knä och tillber den vite mannen på besök i en avlägsen del av jorden, dit civilisationen ännu inte nått.

Hur en djungelns man, som för säkerhets skull faktiskt också är adlig och därmed högst sofistikerad, senare i livet anpassar sig i de finare kretsarna i klassamhället England får vi bara en skymt av. Men vi anar att han inte är särskilt bekväm, att hans hjärta hör hemma vid sydligare bredder. Hur formade är vi av kultur och miljö? Ja, den unge Lord Greystoke tycks förvisso kunna föra sig som han ska i överhuset, han dricker te med ett perfekt balanserat lillfinger (är överklassmarkörer nedärvda?). Men han är och förblir Tarzan, djungelns son. Så när en formell inbjudan till belgiska Kongo dimper ned under eftermiddagsteet så är det återigen dags för honom att ta av sig på överkroppen.

Ett par ord om Alexander Skarsgårds överkropp är förresten på sin plats. Faktum är att Skarsgård är väldigt bra i rollen som Tarzan, just därför att det är en så fysisk roll. Inte bara för att den kräver en extremt vältränad bringa utan ännu mer för att han går som en gorilla, ser ut att vara två och en halv meter lång utan att det ser konstigt ut och att han svingar sig i lianen som vore det den naturligaste saken i världen. Vilket det i och för sig är, om man är Tarzan.

Är detta en relevant film år 2016? Svaret är nej. Det är för all del en sommarblockbuster, fullproppad av specialeffekter och spektakulära panoramabilder som gör sig bra i 3D. Hopp från klippor rakt ned i forsande vattenfall, savanner i solnedgång och öronbedövande apvrål. Men räcker det? Tja, om det är lättbegriplig underhållning man vill ha med en övertydlig skurk (Christoph Waltz) och en självklar, endimensionell hjälte så är valet lätt.

Men har man minsta tendens att skruva lite på sig vid skildringar av naturen som enbart god och med de rätta värdena och civilisationen som ond och förljugen så kanske man inte få en fullt avslappnande stund i biostolen. Speciellt inte om man någonstans också fascineras av tanken på ”vilden” och huruvida denne över huvud taget kan porträtteras på ett acceptabelt sätt.