Hazel och Gus möts på en samtalsgrupp för cancersjuka och blir tämligen omgående kära. Den här filmatiseringen av en kioskvältande ungdomsbok med samma titel handlar om deras sockersöta relation, som kontrasteras mot deras kamp för att hitta någon slags mening med sina antagligen korta liv.

Cancer på film är ingen lätt genre. Utgången är viss och risken är överhängande att vi som åskådare tvingas vada i klichéer, och våra egna tårar. Så länge den förvaltas av Hollywood är det med säkerhet så.

Bäst i klassen är Isabel Coixets ”Mitt liv utan mig” med Sarah Polley som ung döende mamma, ett drama som går omvägar kring det väntade och därför hittar genvägen till hjärtat.

”Förr eller senare exploderar jag” vill också nå dit. I anslaget talar Hazel lätt föraktfullt om hur konventionellt sjukdomen brukar skildras av amerikansk populärfilm, och hävdar att vi nu kommer att få se sanningen om att dö i cancer.

Vilket ju låter lovande.

Strax efter det rullar klichétåget igång.

Visst alstras en del ögonsekret. Premisserna parasiterar på publikens empati och igenkänning. Reptilhjärnan reagerar reflexmässigt på döende barn och förtvivlade föräldrar – det är alltså inga reaktioner som filmmakarna kan yvas över att ha skapat.

Däremot är man ansvariga för det grava charmkomplexet och den poserande tonen som förtar stor del av allvaret.

Shailene Woodley och Ansel Elgort (syskon i ”Divergent”) jobbar bra men är sämre regisserade. Hazel talar med lite lätt knarrig och släpig amerikansk sociolekt som vi genom filmens värld lärt oss signalerar distanserad men ironiskt humoristisk ung människa i övre tonåren. Gus-karaktären är påfrestande käck.

”Förr eller senare exploderar jag” är nedtyngd av det förutsägbara och sentimentala, vilket inte är så mycket att förvånas, eller ondgöra sig, över – det är ju trots allt ett snällt amerikanskt ungdomsdrama. Om det då inte vore för den där inledande utfästelsen.

Man talar kort sagt med kluven tunga.

Men ändå. Någonstans djupt inne i denna fat-suit av konventioner pulserar en kärna av ärlig smärta. Då och då bryts den trygga lunken av små utbrott av närvaro – scener som i en handvändning är på väg att pressa upp betyget ett snäpp.

Och sen klampar nästa klyscha in. Det är som att se en dragkamp mellan två nästan jämbördiga krafter, ja, nästan på en metafysisk metafilmsnivå: En dramaturgisk dragkamp mellan livet och döden, i det här fallet Egenarten och Imitationen.

Scenen där Willem Dafoe, som spelar den författare som skrivit Hazels favoritbok, spelar svensk hiphop för det unga paret är smått bisarr, rolig och högst oväntad. Plötsligt ligger duon Afasi & Filthys slagdänga ”Bomfalleralla” på ljudbandet.

”Vi kan inte svenska”, säger ungdomarna. ”Vem fan kan svenska!?” utbrister författaren. ”Det är inte texten som betyder nått, det är känslan i rösterna”.

Frågan är om någon i teamet kunde svenska.

En textrad som exempelvis ”På väg mot en Pandorabrud med en klitta som en anabolakuk” känns i alla fall inte helt kompatibel med den här annars kyska och välkammade filmen.