Även om det så vitt jag vet är första gången som vi ser Örgryte-området Förtroligheten skildras ingående på svensk film är premisserna allt annat än nya. Det handlar om mittlivskris, alienation och tonårsågren, om det sköra livet bakom polerade övre medelklassfasader – de där som vi älskar att se rasa.

Får vi inte tillträde i verkliga livet ska vi alla fall skicka in våra drönare. ”Search and destroy”, som Iggy Pop så deilkat uttryckte det.

Men William Olsson, nyligen hemkommen till Göteborg från ett USA där han studerat film och gjort en fullängdare, har höga ambitioner. Han vill uppenbarligen inte teckna världen i fyrkanter, han verkar istället genuint intresserad av sitt ämne, vill ge vidare liv åt de karaktärer som Angus MacLachlans manus har skissat fram.

Det är bra. Han levererar, om än kanske inte fullt ut.

De välinredda villakvarteren hemsöks av en okänd man som klättrar in genom sommaröppna fönster och på olika sätt förgriper sig på unga tjejer. Han bär mask, ingen vet vem det är men snart har det tajta kollektivet hittat en syndabock i den udda figuren som jobbar i närbutiken. Fördomar blottläggs och normer krackelerar.

I fokus står den knepiga relationen mellan pappan (Johan Gry) och dottern Selina (Alba August) i en av de drabbade familjerna.

Han lider av att hon vuxit upp, inte är hans lilla flicka längre, hon i sin tur misstar pappans sorgsna uttryck för kritik och flyr undan. Klyftan mellan dem växer. Han projicerar sin egen psykiska bräcklighet på henne. När han påstår att hon mår dåligt vet vi att han pratar om sig själv. Själv har han noll koll, föga hjälpt av en inte helt vederhäftig terapeut.

Det är en dynamisk konflikt, som kanske löses lite väl enkelt mot slutet men likväl är den välskriven och psykologiskt intressant.

Andra saker är svårare att svälja. Som exempelvis allt refererande till den kristna tron. Det sjungs psalmer och beds kvällsböner med påtaglig frekvens. Kanske är Örgryte en ovanligt religiös stadsdel eller så är det bara slagg som ligger och skvalpar i ett manus som enligt uppgift från början var skrivet för en amerikansk miljö.

Olsson och gänget är förvisso inte missionerande, tvärtom, men man använder sig lite för flitigt av kontrasten mellan bönernas falskt fagra ord och den krassa verklighet som de uttalas i. Första gången motsättningen nyttjas är det kongenialt, om ändå rätt tydligt, men redan andra gången en onödig repetition. 

Alba August  begår sin långfilmsdebut, hon kommer nog få dras med epitetet kändisbarn ett tag till, oavsett vad hon åstadkommer på duken, men här gör hon onekligen skäl för gaget. August Jr har ett egenartat uttryck, välkommet udda, avvaktande och sökande. Hon har i och för sig en lättare roll, slipper åka med på Grys emotionella dalbana men är ändå imponerande stabil för att vara en nykomling.

I sitt nästa projekt spelar hon för övrigt mot Happy Jankell och Valter Skarsgård (finns det någon Skarsgårds-spermie som inte har celldelat sig upp på duken än?) – det är en våghalsig trippelkombo, man ber om medialt jantelagspisk. Rena nepotismfesten, skulle en elak tunga kunna påstå.

Men presterar de lika bra som Alba August gör här så må det vara hänt att de åkt kana rakt in i elitserien.