Angela Davis har intresserat mig i evigheter. Hennes intelligens, hennes övertygelse, hennes livsöde. Hennes sanslöst coola utseende och enorma trovärdighet, integritet. För mig är hon lika fantastisk som Gandhi – om än mindre pacifistisk.

Att hon lever och arbetar som professor vid University of California at Santa Cruz känns nästan overkligt. Som om Jesus bodde i Hökarängen. Och att det nu kommer en film om denna 60- och 70-tals ikon gör mig full av orimliga förväntningar.

Angela Davis föddes 1944 i Birmingham, Alabama. Hennes föräldrar var lärare, rörde sig i kommunistiska kretsar och formade Davis tankar på ett tidigt stadium. Gymnasieutbildningen fick hon i New York, sedan gick hon på universitetet Brandeis innan hon for till Frankfurt-skolan för att plugga under Herbert Marcuse.

I filmen förklarar Davis att hon missade rasoroligheterna i Birmingham men kände ett djupt släktskap till dem. Hon beslöt sig för att fara hem till USA igen där hon blev involverad i de svartas kamp genom Black Panther-rörelsen.

Angela Davis blev snabbt en medial figur. Till hennes första föreläsning som assisterande professor i filosofi på UCLA kom 2 000 elever. Men när Davis gick ut med att hon var kommunist gav skolan henne sparken och hon blev ännu mer berömd. Och hatad. Hon fick så pass mycket hat att hon köpte sig fyra pistoler att försvara sig med.

Men när vapnen användes vid ett fritagningsförsök från en rättegång i San Rafael i Kalifornien hamnade Davis på FBI:s ”10 most wanted list” och gick under jorden.

Eftersom Davis var så extremt medial finns det mycket arkivmaterial att ta ifrån. Regissören Shola Lynch blandar gamla nyhetsklipp, artiklar och rubriker med djuplodande intervjuer med mer eller mindre kända namn som Lowell Bergman, Bettina Aptheker, Leo Branton Jr och Angela Davis själv.

Filmen är brutal men också rörande. Och även om berättandet är spikrakt kronologiskt känns det aldrig tråkigt eller förutsägbart. Även om jag kan historien häpnar jag när jag får den återberättad så tajt och i bild.

Starkast är att Davis själv kommenterar sitt agerande. Hur kampanjen för att frige henne spred sig världen över. Hur hon förälskade sig i fången George Jackson och hur det slutade i tragedi.

Det enda jag saknar är mer bakgrund. Jag vill veta mer om barndomen, de tidiga åren, hennes tankar om kommunism. Filmen fokuserar i detalj på Davis rättegång och även om jag också hade önskat se mer bilder från livet efter rättegången – livet fram till nu, kan jag inte klaga.

Det här är ett mycket traditionellt porträtt av en helt enastående kvinna.