Det här är en förljugen film, på så många nivåer. En brutal ulv i blodiga fårakläder.

Med tanke på att producerande och agerande Brad Pitt och regissören David Ayer har sagt sig vilja skildra krigets fasor, har jag efter visningen lika nära till hånskratt som till galopperande depression över sakernas tillstånd – mer specifikt då den cyniska arrogans som den amerikanska värvningsfilmen ”Fury” visar exempel på.

Vi är i Europa under slutfasen av det andra världskriget. Brad Pitt spelar ett desillusionerat och ärrat pansarvagnsbefäl med smeknamnet Wardaddy, som tillsammans med sin hårdföra lilla besättning röjer upp bakom fiendens linjer. Efter det att en i gänget får ansiktet avhyvlat av en granat (delar av anletet ligger kvar på instrumentbrädan) ersätts han av en ung kille, skrivbordssoldaten Norman, som på grund av en byråkratisk miss hamnar i Wardaddys tank.

Norman blir vår väg in i den stinkande klaustrofobiska stridsvagnen – en civiliserad person i en ociviliserad miljö, och tjänar samtidigt som projektionsyta för filmmakarnas krigsromantiska sentenser. Självklart är han pacifist, lika självklart lär han sig under filmens gång att det ju ändå är rätt att döda andra människor, om man bara har Gud på sin sida.

Ayer och kompani radar upp scener med explicit våld och geggigt effektsökeri, speciellt förtjusta verkar man vara i bilden av ett huvud som sprängs till slamsor, eftersom den återkommer med jämna mellanrum.

En liten paus i slakten erbjuds, men den är å andra sidan så urbota dum och malplacerad att man direkt längtar ut till köttkvarnen igen:

Efter det att hjältarna intagit en lite stad hamnar Wardaddy och Norman hemma hos en ung tysk kvinna och hennes lite äldre väninna som naturligt nog är livrädda för att bli våldtagna och dödade. Men icke. Efter ett litet tag sitter Norman och tjejen och spelar piano tillsammans, medan Wardaddy bjuder på ägg. Den unga kvinnan blir akut kär i den unge amerikanske ockupanten, som genast får doppa veken.

Man baxnar.

Det är psykologi på apnivå.

Det är som om scenen vore skriven av de där grabbarna som på högstadiet satt längst bak i klassen och ropade könsord.

Vid det här laget känner jag en tämligen oprofessionell ovilja inför Pitt, Ayer och all deras arroganta och hemmablinda självgodhet.

Men eländet bara fortsätter, med triumfatorisk sakral musik, med amerikanska bombplan som kommer till undsättning i gudomligt ljus från ovan, och med en slutscen som hyser en ansenlig dos trippelmoral:

Efter att i två timmar ha skojat rått men hjärtligt med den ende troende i gänget kommer plötsligt hela besättningen ut som gudfruktiga korsfarare. Efter en helig stund i nere vagnen där alla visar blind lojalitet med varandra och Gud, genomför de ett självmordsuppdrag, som vore de borna jihadister.

Om scenen är till för att vi ska dra likhetstecken mellan terroristers självmordsbombningar och manskapet i ”Fury”?

Inte en chans.

Sentimentaliteten och hjältedyrkan är uppskruvad till maxstyrka.

Man baxnar.

En gång till.