I filmen ”Jojk” spårar regissören Maj-Lis Skaltje jojkens rötter långt tillbaka i historien. För henne var det också ett personligt sökande.

– Jojken är en del av miljön. Av livet där – människorna, djuren, sjöarna. Det var en äldre person som sade till mig att jojken gör att allting bildar en helhet. Den binder ihop allt det här till något helt, säger Maj-Lis Skaltje.

Hur gammal jojken är vet man inte exakt men ordet jojk går att spåra 4000 år tillbaka i tiden.

Motarbetades länge

Sången var länge förbjuden i Norge och också i Sverige motarbetades den av myndigheterna.

– Det har varit en del av koloniseringen, att man förminskade betydelsen av den samiska religionen och musiken, säger Maj-Lis Skaltje

Jojken sågs av missionärer och präster som del av en hednisk trollkonst. Under 1600-talet utdömdes dödsstraff mot dem som höll kvar vid naturreligionen och dess ritualer och jojkade.

Sista dödsstraffet 1693

Sista gången någon avrättades för det i Sverige var 1693. Det var Lars Nilsson från Arjeplog som brändes på bål efter att ha försökt väcka liv i sin drunknade sonson.

– Han försökte få liv i pojken genom att tillbe sina gudar och trumma på sin trumma. Någon såg det och anmälde honom, säger Maj-Lis Skaltje.

Försvann på många håll

Och förföljelserna satte djupa spår hos samerna, inte minst i takt med att kristendomen växte sig stark.

– Man började skämmas för sin musik. Och man slutade att jojka. Så har skett i stora delar av det samiska området.

– Man säger fortfarande i dag att det är syndigt att jojka. Det finns många som försökt få in jojken i kyrkan men det motarbetas till exempel i Kautokeino (som är ett centrum för samisk kultur) fortfarande i dag. Till och med från renskötarleden, där musiken varit som mest naturlig, säger Maj-Lis Skaltje.