Carrie Fisher är något av det finaste Hollywoodsk personkult har satt till världen.
För hon var sannerligen filmorganiskt framställd, Carrie. Född in i ett av den amerikanska populärkulturens första automatiska kändisskap. Som dotter till skådespelarna Debbie Reynolds och Eddie Fisher – ett par hon själv beskrivit som tidens Brad Pitt och Jennifer Aniston (Eddie lämnade Debbie för Elizabeth Taylor), förhöll hon sig till det.
Fast mest känd är Carrie Fisher så klart för rollen som prinsessan Leia i Gorge Lucas Star Wars-epos. En av filmhistoriens första, stora, stolta hjältinnor. Fast med guldbikini.
Den troslösa designen med skynke från ”Jedins återkomst” 1982, när prinsessan Leia har fjättrats av den skurkaktiga, valkiga varelsen Jabba the hutt, är ikonisk. Liksom den vita poloklänningen från 1977.
– George Lucas sa att jag tyvärr inte kunde få ha bh på mig under klänningen, har Carrie Fisher sagt.
– När jag frågade varför svarade George, ”för att det inte finns några underkläder i rymden”.
Så var det med det. Då var Carrie Fisher i tidiga tjugoåren. Innan inspelningsstart av första filmen ombads hon att gå ned tio kilo i vikt. En fjorton år äldre Harrison Ford var hennes on screen-kärlek men dök, i verkliga livet, mest upp naken och as-berusad på konstiga ställen i hennes hotellrum, enligt Fishers egen utsago.
Som så många efter henne, orkade tjugo-någonting-åriga Carrie inte hänga med i svängarna. Star Wars var aldrig hälsosamt för henne, men klistrade sig fast för resten av livet. Skådespelarkarriären växte sig inte mer storslagen än kriget mellan rymdimperiet och rebellerna. Hon förblev Leia – en hjälte och en sexsymbol.
Fast det gör ingenting, för Carrie Fisher var aldrig främst skådepelaren. Hon var den autonoma karaktären, humoristen och ibland författaren. För övrigt flitigt anlitad till att konsultera filmmanus på senare år.
I självbiografin ”Wishful drinking” från 2008 skriver hon öppet om sina alkoholproblem och sin psykiska ohälsa. Under devisen ”George Lucas förstörde mitt liv”, berättar hon om den personliga uppgörelsen med regissörens sci-fi-imperium. Hur Leia blev en tvål, en fullskalig, uppblåsbar sexleksak, en mindre docka som ”hennes första make kunde sticka små nålar i” när han var trött på henne. Hur filmerna genererade ett ”litet, glatt gäng stalkers” med energi nog att underhålla henne, Harrison Ford och Mark Hamill under resten av respektive individs onaturliga liv.
Carrie Fishers distans till uppmärksamheten var enorm och humorn som växte ur den nödvändig och unik.
När Disney köpte rättigheterna till nostalgibomben Star Wars fanns där någon som påminde oss om hur det kändes när vuxna män kom fram för att berätta att de runkat till minnesbilden av prinsessan Leia flera gånger om dagen under tonåren. ”Ska jag säga tack till det?”, undrade hon.
Nu finns inte Carrie Fisher längre.
En gång sa hon, ”jag känner mig väldig sund i min egen galenskap”.
Den insikten måste ändå vara värd mer än alla Oscarstatyetter. Det finaste från Hollywood är och förblir tecken på liv.