Vi skrattade åt alkisskämten, såg henne sluddra och slå sig själv i fejset för att inte somna på scen, och vi älskade att ”Rehab” var så äkta.

Paparazzicirkusen gjorde Amy Winehouse nedstigning från superstjärna till rännstenen till ett sällsynt cyniskt meme.

I någon mån var vi alla passiva vittnen medan hon söp och pundade ihjäl sig som 27-åring 2011, det blir uppenbart i Asif Kapadias dokumentär ”Amy”.

Precis som i ”Cobain: Montage of heck” – en annan musikdokumentär från i år om ett självdestruktivt rockgeni – ger ”Amy” en insyn i Winehouse innersta krets och släpper in publiken bakom rubrikerna. Men Kapadia använder inte bara familjens vittnesmål utan också mycket av skvallerpressens egna snaskiga bilder, om än mot sitt syfte: placerade i en mänsklig kontext.

Redan i gulaktiga hemmavideofilmer från Winehouse tonår är det uppenbart att hon ska bli en stjärna och dokumentären igenom kanoniseras hon av andra musiker, som Tony Bennet och Yasiin Bey. För sin röst, sin autenticitet och sin nyskapande blandning av jazz, soul och hiphop. Talking heads-berömmet blir ändå sekundärt till texterna när man förstår hur kompromisslöst självutlämnande hon var.

”You go back to her, and I go back to black”, där Winehouse deppar efter uppbrottet med sin heroinmissbrukande pojkvän Blake Fielder-Civil, får ett lager av mörk ironi när Blake sedan dyker upp som den förlorade pojkvännen efter att skivan ”Back to black” gjort Winehouse till superstjärna.

Även raden från ”Rehab”, får en sorgligare dimension när pappa Mitch sätter pengar och sin medelålderskrisiga fåfänga före att hjälpa Amy komma ur knarkträsket: ”I ain't got the time, and my daddy thinks I'm fine”.

Pappan har av förklarliga skäl tagit avstånd från dokumentären, då han mest framstår som ett girigt svin. Blake har däremot erkänt att han presenterade Amy för heroinet som ledde till hennes undergång.

Kanske var det svårt för alla fans att förstå allvaret bakom spektaklet just för att Winehouse texter var så roliga, hon var så charmig, hade så cool stil.

Klyschan om en talang som får folk att projicera sina fantasier om odödlighet verkade stämma extra väl på henne. Kanske var det också det som gjorde skandalbilderna till så pass dyrbara troféer.

Asif Kapadias dokumentär ger åtminstone Amy Winehouse sin värdighet tillbaka, även om det är för sent.