Kommer just från Österlen där jag, på en liten marknad i byn St Olof ser en uråldrig tant knarra fram det smäktande 30-talsörhänget ”Du svarte zigenare”.

Texten går ungefär ”…ack, jag saknar din kyss, din varma blick…”

Här åsyftas alltså inte verklighetens marginaliserade romer utan den där etnoschablonen Zigenare som är mystisk, romantisk och spännande och står i samma fördomskabinett som den stolta cigarrindianen och den knallgula kinesen med kineshatt och fläta.

Det har bara gått 13 år sedan den brittiska regissören Sally Potter mjölkade ur de sista dropparna ur den här stereotypen i ”The Man Who Cried”, men det känns som en annan tid. Nåja, redan då hade jag svårt för att hon satte Johnny Depp till att göra en blöt-ögd och förment förförisk zigenare men idag känns det tilltaget lika anakronistiskt som den överst nämnda damen.

Med det i åtanke lovar jag mig själv att aldrig någonsin se om Sally Potters debut och genombrott, den magnifika ”Orlando” – detta inte någon slags missriktad och verkningslös pk-aktion utan bara för att undvika risken att bli besviken.

Mycket talar för att den 21 år gamla filmen i dag kommer att kännas pretentiös och storvulen.

Sally Potter har ju alltid gjort ambitiösa saker, inte sällan på gränsen till just det pretentiösa – i bild och tematik. Stora gester, stora känslor.

Sånt som sällan mår bra av en tripp i tidsmaskinen.

Men den här gången möter vi en mer återhållen berättare.  ”Ginger & Rosa” rymmer en rak och enkel historia om två tjejer, vänner sedan BB, som växer upp i kalla krigets skugga. Det är London under tidigt 1960-tal och atombombshotet hovrar som en dov och skrämmande fond över framförallt tonåriga huvudpersonen Gingers tillvaro. Pappa är en världsförbättrare, vill rädda mänskligheten men glömmer sin egen familj, mamma (Christina Hendricks – Joan i ”Mad Men”) cementeras sakta men säkert vid spisen och Ginger kämpar för att hitta rätt i den snårskog som kallas framtiden.

Potter regisserar utefter eget manus och man kan lugnt säga att hon även här gör sig skyldig till ett visst schabloniserande. Pappan framstår, i all sin påstådda humanism, som osannolikt egocentrisk och vidrig och det godmodiga gamla bögparet, som Ginger ibland söker tröst hos, är så där mysigt ewok-mjuka och Yoda-visa som bara sagofigurer kan vara.

Nå, titelrollerna och mamman är så pass välskrivna och nyanserade att mitt engagemang ändå aldrig stukas. Skådespeleriet är genomgående av toppklass, och allra mest imponerar unga Elle Fanning (vid inspelningen bara 13 år men spelar 17).

Dakotas lillasyster har en imponerande närvaro och ett ansikte som med alla sina minimala muskelsammandragningar säger mer än tusen ord.