Inne i kärnkraftverket vid Lyon där Gary (Tahar Rahim) arbetar svävar en evig oro. Risken att få en dödlig dos radioaktivitet är ständigt närvarande. Varje gång Gary och hans vänner kliver in i den strikta kliniska miljön känner jag pulsen stiga – man kan ju inte förlägga handlingen till en så farlig arbetsplats utan att låta en olycka ske.

Utanför kärnkraftverket är det knappast lugnare.

Gary är ung med ett småkriminellt förflutet, han söker en nystart i livet och har valt det farliga jobbet eftersom det lovar pengar och stabilitet. Han bor i ett trailer-område med sina arbetspolare och förmän och har knappt avklarat sin första dag på jobbet innan han inleder en hemlig romans med Karole (Léa Seydoux) – en äldre kollegas unga fru.

”Grand Central” är både en kärlekshistoria och en svidande kritik av den franska arbetsmarknaden och landets kärnkraftspolitik. Jobbet är verkligen vidrigt och det enda positiva i yrket är som en kollega till Gary säger:

– Vi lyser upp folks hem.

Men till vilket pris? När Gary råkar ut för en olycka och får en allvarlig dos strålning riskerar han bli av med jobbet, men istället för att bry sig om sin hälsa väljer han att fuska med mätningar och tider – allt för att få stanna kvar med Karole och jobbtryggheten. Det sistnämnda blir en paradox när samma trygghet innebär att ha livet som insats någon gång i framtiden då strålningen kan utvecklas till cancer.

”Grand Central” skulle kunna ha varit skitig realism punkt slut. Men kärnkraftsverkets inre är som en rymdstation och kärleksmötena med Karole sker i lummig grönska vid en sjö. Det som får stå för smutsen, hopplösheten, slitaget är kropparna som passerar revy i duschrum och på barer. Här, längst ner på stegen orkar ingen vara för länge och livet är så hårt att man också slipper vara det.

”Grand central” är regissören Rebecca Zlotowskis andra film efter ”Belle Épine” (2010) också med Lea Seydoux. Än en gång fokuserar hon på ungdomar i marginalen.

Det är med persongalleriet i ”Grand central” som hon målar upp hopp och hopplöshet men utan Rahim och Seydouxs skimrande insatser hade filmen varit rätt så platt och slutet lite fånigt poetiskt.