Det är sällan ett verk blir så unisont bejublat som Alfonso Cuaróns rymddrama ”Gravity” – hyllningsvågen rullade obruten genom amerikansk media efter premiären på Venedigs filmfestival tidigare denna höst.

Och den verkar fortsätta här hemma.

Lite överraskande är det allt, inte minst med tanke på att det är en ganska medioker film.

Okej, inledningen är magnifik. Ja, jag kan sträcka mig så långt till att den första akten är fundamentalt fjättrande. Datorkraft och mänsklig fantasi går hand i hand och skapar maffiga rymdscenarier i stort och smått: Från den mäktiga katastrofscenen där Sandra Bullocks och George Clooney kastas ut i intigheten, till en nästan omärklig rörelse, där kameran tar sig in genom Bullocks immiga visir. Stiligt, gott hantverk.

Men sedan, när den bländande teknikens effekt på hjärnan börjar mattas och ”Gravity” är utlämnad till sitt bräckliga manus, då knakar det ordentligt i filmbygget.

Clooneys rollfigur är sedvanligt maskulin och påfrestande fryntlig, och kläcker käcka oneliners i takt med att livet ebbar ut ur rymddräkten, Sandra Bullocks forskare Ryan försöker hänga på i tugget men avslöjar sig snart, när det börjar hetta till, som hysterika.

Cuarón nöjer sig inte heller med att låta Ryan vara skeppsbruten i kosmos, en situation som nog till och med skulle knäcka världens alla Christer Fuglesangs, han lökar dessutom laxen genom att ge henne en klichéartad backstory med ett dött barn, så att vi riktigt ska förstå hur illa ställt det är med denna kvinna som befinner sig knasigt långt borta från hemmet.

Gud är såklart också med på ett hörn. Han bor ju där uppe.

Mexikanske Alfonso Cuarón har en brokig filmografi, från inhemsk indie, över brittisk dystopi i ”Children of Men” till ”Harry Potter och fången från Azkaban” men har alltid lyckats skapa spännande draman som ligger en gnutta bortom det breda, men det här är lite knepigare, en större utmaning. Det här är inte en genomsnittlig rymdaction, här finns inga alienmonster eller gröna gubbar att ta till, bara två människor i ett skräckinjagande vacuum – som Cuarón tyvärr inte riktigt är mannen att fylla.

Framförallt störande är de pseudopsykologiska och banalfilosofiska sentenserna som mals ut via dialog och monolog under den annars snygga rymdpromenaden. Kanske siktar filmmakaren på klassiska existentialistiska föregångare i omloppsgenren som Andrej Tarkovskijs ”Solaris” eller Stanley Kubricks ”A Space Odyssey”, men han framstår mest bara sentimental och kristen.