Ett snyggt, ambitiöst, välkoreograferat musikalnummer med hundratals statister glatt dansande och sjungande på en trafikstockad motorväg i Los Angeles i färgglada kläder i en kameraåkning som är nästan lika omöjligt lång som denna mening. ”La la land” musikalrivstartar utan att be om ursäkt för vad den är: En skojig och romantisk musikal. Mina förväntingar är på topp, för jag tycker nämligen att ett steppnummer aldrig kan vara för långt och gillar plötsliga sångutbrott.

Grovhånglar med en era

Till en början är jag så nöjd. Sitter och flinar till lagom mycket humor, lagom mycket samtid och lagom mycket sång och dans. Emma Stone och Ryan Gosling har hårdtränat och hittat rätt schwung i stegen och ton i rösten. Under de inledande dansnumren är det nästan så jag förväntar mig Esther Williams dyka upp med hundra sjöjungfrur eller ett gäng steppande sjömän frontade av Fred Astaire och Ginger Rogers... ”La la land” flörtar inte med Hollywoods gyllene era – den grovhånglar med den.

Det är roligt och helt okej! Det förälskade paret flyger till och med i väg bland stjärnorna och dansar vals, men det gör inget. Nostalgin är liksom angiven på innehållsförteckningen, det är en ogenerad kärleksförklaring till Los Angeles och Hollywood, till musik, romantik och humor.

Soldränkt foto

Det finns några riktigt gripande sångnummer, som den tjusiga ”City of stars” och känsliga ”The Fools who Dream”, såsom hela soundtracket är de komponerade av Justin Hurwitz. Allra bäst är roliga duetten ”A lovely night” med klassiskt dansnummer som inkluderar såväl parkbänk som utsikt över LA och gatlyktor och doftar Ella och Cole Porter. Lika nostalgiskt, gyllene och soldränkt är fotot signerat svenske Linus Sandgren.

Emma Stone är med sitt speciella sätt, tafatt och brysk på samma gång, perfekt i rollen som en småstadstjej med skådespelar- och dramatikerdrömmar. Ryan Gosling är ett mycket bra ”love-interest”, men hans karaktärsutveckling är inte lika intressant. Dessutom är det lite pinsamt att han spelar rollen som jazzens största främjare, vit som han är och ständigt flankerad av svarta musiker. Eloge ändå till Gosling som lärt sig spela piano på ett mycket övertygande sätt.

Tappar fart

Nånstans i mitten tappar ”La la land” fart och färg. Det är som att Damien Chazelle nyktrat till och blivit ängslig, som att han plötsligt kommit på att det är pinsamt att göra en romantisk musikalkomedi. Handlingen blir vuxen och mer deppig än den hade behövt bli, sångnumren kommer inte lika tätt och den glimrande drömfabrikskänslan får stå tillbaka för någon slags realism.

För min del hade det gått alldeles utmärkt att bara fortsätta på det inslagna spåret, att göra som regissören Baz Luhrman och tänka ”more is more”, stå fast vid sin estetik och inte ställa undan steppskorna. Emma Stone och Ryan Gosling har både kemi, sjyssta sångröster och komisk tajming och klarar av att både engagera och underhålla. Så varför bara inte låta dem steppa vidare in i solnedgången?