Som av en slump sammanfaller Stockholms modevecka med premiären av den här dokumentären om streetstyle-fotografiets 83-årige urfader. Bill Cunningham har producerat ett uppslag i New York Times i hundra år, med en fot på gatan och en annan i kultursocietetens champagnemingel har hans bilder blivit legendariska.

Han är alla Rodeo-bloggares farfar, som de aldrig ringer.

Cunningham lever för sitt jobb, har knappt några vänner och bor i en liten lägenhet där stora arkivskåp trängs för att ge plats åt alla hans bilder. Han är en kuf, och det är vanskligt att göra dokumentärer om kufar. Om man inte vågar konfrontera de udda egenheterna till 100 procent slår det lätt över till en klapp på huvudet och lämnar en dålig smak i munnen. Det känns en smula oärligt när ikoner som Vougue-redaktören Anna Wintour och författaren Tom Wolfe pratar om Cunningham på ett kärvänligt, lite nedlåtande sätt. ”Jag vet ingenting om hans privatliv” säger någon, och min magkänsla säger att det beror på att denne aldrig brytt sig om att fråga.

Är det så här man sammanfattar ett livsverk på ett hedersvärt sätt? Jag är inte helt säker på det.

Det här är en dokumentär för de som tror att mode är konst, och jag har nog inte tillhört målgruppen sedan jag fyllde 18 och läste ett nummer av Bon för första gången.

Men Cunningham har en solidarisk filosofi kring sitt modeintresse. Han är ointresserad av trender, namn på designers och annan statusängslighet. Modet på gatan är fortfarande det mest kreativa, påstår han, och liknar kläder vid en rustning som människor behöver för att hantera livets eviga sugighet. Det är bara lite sorgligt att han offrade sitt sociala liv för den rustningen.