”Hans värld hade försvunnit långt innan han satte sin fot i den, men han har hållit upp illusionen med en underbar grace.”

Repliken kommer mot slutet och den som omtalas är dramats huvudperson, Monsieur Gustave H, men det skulle lika väl vara en nötskalssummering av Wes Andersons skapande.

Den evigt unge, snart 50-årige, regissören har ju en minst sagt anakronistisk utstrålning, osande av en nostalgisk längtan efter en tid som varit, eller snarare kanske borde ha varit.

Ända sedan han hittade sitt ornamenterade uttryck med ”The Royal Tenenbaums” har han gett oss stilsäkra, torrt humoristiska komedier satta i egna universum, belägna strax bredvid de som vi andra lever i.

”Grand Budapest Hotel” utspelar sig på 1930-talet på ett fashionabelt rosa bergshotell i ett östeuropeiskt lilleputtland som skulle kunna ligga granne med Kung Ottokars Syldavien. Hit kommer bland annat åldrade rika änkor för att få lite uppmärksamhet, och sängvärme, av den beryktade och högaktade conciergen Gustav H (Ralph Fiennes).

När en av dem dör, och testamenterar en ovärderlig tavla till huvudpersonen, får hennes giriga och kriminella släktingar dåndimpen.

Och utanför landets gränser hörs nazismens stöveltramp närma sig. Vilket inte minst skrämmer Gustav H:s unge invandrade kompanjon Moustafa.

Som vanligt dyker uttrycket ”som vanligt” upp många gånger i skallen när man ser ett Wes Anderson-verk.

Den lakoniska men samtidigt välartikulerade dialogen känns igen, så även den namnkunniga och snyggt underspelande stjärnensemblen, den extremt genomarbetade scenografin, den tillbakalutade humnanistiska tonen.

Ja, det är som alltid en visuellt sett stinn upplevelse.

Alltid fåfängt retro, som en Södermalms-hipster med skepparkrans, bygger Wes Anderson perfektionistiska tittskåpsvärldar så späckade av underfundiga detaljer att man skulle behöva en släng av savants syndrom för att uppfatta allt. Men allt det som den vänstra hjärnhalvan inte hinner med, registrerar den högra som en stämningsskapande bakgrundsstrålning.

För det är just stämningen Wes Anderson vill åt och levererar. Hans intriger är aldrig i närheten av att vara lika ambitiöst arbetade som utanpåverket men å andra sidan är det sistnämnda så underhållande, camp och noggrant iscensatt att det räcker långt. Väldigt långt. I alla fall den här gången.

Den förra filmen, ”Moonrise Kingdom”, var ett fall framåt efter den lite trist poserande ”Darjeeling Limited” men gav ändå inte fullt utslag på Wes-o-metern, men här når regissören precis den rätta balansen mellan pojkboksäventyr och pedantisk prylexponering.

Bäst är fortfarande ”The Royal Tenenbaums”. Dels kanske för att Wes Anderson där begränsade det mentala och fysiska spelrummet, han berättade om en familj, i en stad, men främst för att han faktiskt, bakom alla karikerade karaktärer och udda situationer, berättade något om det mänskliga beteendet.

Även här når han en något djupare nivå, mycket tack vare Ralph Fiennes finstämda porträtt av en man som med evig stil och fattning, oavsett omständigheterna, lever ut illusionen av en god människa i en värld som sakta kanar över i främlingsfientlighet och fascism.

Jo, man kan faktiskt spåra en politisk samtidskoppling här.

Vilket man trots allt inte kan påstå är ”som vanligt” när det gäller Anderson.