En svart siluett kommer gående längs en igensnöad skogsväg. Han är för tunt klädd för snöstormen men verkar målmedveten. Han stannar upp utanför en röd stuga. Han spionerar lite innan han knackar på. Han går in, pratar osammanhängande om ”himmelharpan” och slår sedan ihjäl det äldre paret som bor i stugan. Så arrangerar han de döda tu i en soffa med armarna runt varandra.

Ett tag senare får prästen Helen (Sofie Gråbøl) besök från en dansk

rättpsykologisk anstalt, det är den unga psykologen Lisbeth som hälsar på. Hon behöver hjälp med en patient som påstår att gud vill att han skall ta livet av sig. Där psykologin inte längre hjälper kanske en präst kan rycka in?

När Helen tar sig an uppdraget att försöka förstå och hjälpa den självmordsbenägne unge mannen, alltså samma kille som mördar det äldre paret i öppningsscenen, blir det en kamp mot klockan, livet, döden och lite väl mycket annat.

”I lodjurets timma” är danske regissören Sören Kragh-Jacobsens adaption av Per Olov Engqvists pjäs med samma namn. Lasse Franks foto är perfekt och flera rollprestationer lysande. Sofie Gråbøl som har huvudrollen i danska tv-serien ”Brottet” missar inte en takt som tvekande präst, i tillbakablickarna till mördarens barndom är Börje Ahlstedt imponerande och mördarkillen (Fredric Johansen) är också helt lysande.

Ändå haltar filmen, mest på grund av lite för många komponenter.

På den rättspsykologiska kliniken där ”I lodjurets timma” utspelar sig

har det exempelvis pågått ett experiment. Psykologen Lisbeth har låtit

internerna ha hand om djur eftersom det skall ha en lugnande, läkande

effekt. Detta till personalens förtret. Som fångvaktaren Knud (Sören

Malling) uttrycker det bör såpass sinnessjuka personer som anstalten

huserar bara få högre doser medicin och sedan få dö i förtid. Att

förstå de galna är ingen idé. Och när vår mördare får en väl djup

relation till katten han tilldelats verkar Knud få rätt.

Vi har alltså ett brutalt brott, en psykolog som inte klarar av sitt

uppdrag, en präst som tappat tron, en konflikt mellan vårdare och stab,

en ung man som vill ta livet av sig, en massa husdjur, och nämnde jag

att experimentet skall läggas ned om 24 timmar? Det är alltså bråttom också.

Vi får aldrig reda på varför det äldre paret i stugan

mördades. Vi får en aning om mördarens bakgrund, varför han blir så

fäst vid katten, varför han talar om gud.

Men mordgåtan blir inte löst. Vissa människor är bara så rubbade att de inte går att begripa. Låt de

galna vara galna, liksom. På många sätt verkar regissören Sören Kragh-Jacobsen hålla med nämnde väktare Knud.