Brad Whitaker (Will Ferrell) är en mjuk man i sina bästa år. Han har fast jobb på den lokala jazzradiostationen, prisvärd bil och en kärnfamiljstillvaro i en sån idyllisk villaförort som bara finns i amerikanska 50-talsflashbacks. Han har en perfekt förstående fru (Linda Cardellini axlar förutsägbart rollen som allvarlig motvikt till allt trams – detta är grabbarnas film) och två gulliga men oäkta barn.

Brad är infertil sedan en röntgenolycka hos tandläkaren men gör allt för att leva upp till papparollen han välsignats med. Tillvaron kollapsar tyvärr som ett korthus när de gulliga barnens biologiske pappa Dusty (Mark Wahlberg) tar paus från jobbet som förmodad legosoldat och dyker upp för att kräva sin högst tveksamma rätt. Den infantila pappaduellen kan börja.

För Brad verkar det kört från början: han är fumlig, mesig och degig medan Dustys torso är hård som sten, han kör motorcykel och kan skejta i en ramp han byggt själv. Brad droppar citat ur självhjälpsböcker medan Dusty lär sonen hur man slår mobbare i adamsäpplet.

Som om inte Alfa vs Beta-upplägget var tydligt nog bekräftar ett besök hos fertilitetsläkaren att Dusty bokstavligen vinner kukmätartävlingen och att hans spermier spöar skiten ur Brads. Höhö.

Det har gått ca fem år sedan Wahlberg och Ferrell spelade odugliga poliser i den moderna grabbfilmsklassikern ”The Other Guys”. ”Daddy's Home” når inte riktigt upp till samma kaliber, och påminner mer om en inverterad ”Step Brothers”, där Ferrell och John C Reilly spelade vuxna, halvt efterblivna, styvbröder som slogs för att få behålla sin förälder för sig själv.

Mark Wahlberg följer traditionen av Hollywoods superkroppar som bjuckar på självdistans i lättsammare komedi. Ett recept som är nog så genomkört vid det här laget, men Wahlberg har så kul med sin manipulative machofarsa att det går att förlåta. Kanske är han lättare att palla med tack vare biroller från Thomas Hayden Church och Hannibal Buress. 

Men mest lyser Will Ferrells patetiska motpol som halvmannen Brad. Scenen där han super sig full under en basketmatch och skämmer ut familjen genom att nita bollar i ansiktet på en cheerleader och ett rullstolsburet barn är redan en osmaklig klassiker.

”Daddy's Home” är lättglömd men borde funka som ett gött dropp för att överleva januari, när du ändå helst vill somna om och ignorera att din hjärna existerar.