Det går bra nu. För Robert Langdon, alltså. Efter att ha jagat Kristi blod i ”Da Vinci-koden”, styrt upp Vatikanen i ”Änglar och demoner” har den akademiske hjälten nu befordrats till att bli hela mänsklighetens frälsare.

En miljardär med weltsmertz har predikat farorna med den globala överbefolkningen för döva öron och bestämmer han sig för att ta saken i egna händer genom att genmodifiera fram en smitta som ska halvera jordens invånarantal. Virusbomben har han placerat mitt i ett välbesökt turistmål i södra Europa. Exakt var den finns får man bara veta om lyckas samla en räcka ledtrådar, knäcka en kod.

Ja, ni känner igen tanken, från såväl ovan nämnda Dan Brown-projekt som ”Fångarna på fortet”

Som en akademisk James Bond jagar Robert Langdon genom olika europeiska sightseeingmål, dragandes en kvinna bakom sig. Det är den unga skådespelerskan med det passande Bond-brud-klingande namnet, Felicity Jones, som här får bilda par med den allt tyngre, och då talar vi fysionomi, kollegan Tom Hanks.

Han är en lustiger taskspelare, denne helamerikanske man med trygg uppsyn. På grund av sitt kändisskap är han alltid just Tom Hanks på duken, men ändå, tack vare ett trubbigt, allmängiltigt uttryck övertygar han nästan alltid ändå – mest kanske för att han har en så nollställd, nästan ickebefintlig, aura att han kan iklä sig nästan vilken roll som helst.

Ron Howards filmer är av ungefär samma icke utmanande art. Han är ett av de stora reginamnen i Hollywood, en erfaren men fyrkantig skapare av enkla, inte sällan sentimentala, äventyr och verkar hysa en bokstavstrogen tillit till den lättfattliga actionmanualen.

Men tilltron till publikens slutlednings- och koncentrationsförmåga är milt uttryckt inte på topp.

Kanske måste man nuförtiden räkna in i manuskalkylen att den tilltänkta publiken sitter i biostolen och multi-taskar med Pokemon Go och Youtube, och därför behöver ständiga påminnelser om vad filmen handlar om?

Det kommer i alla fall ideliga tillbakablickar till ledtrådar som avslöjades några minuter tidigare, och räknar man bort all den tid som går till dem (samt det eviga rännandet fram och tillbaka, upp och ner) återstår en anorektisk intrig som man skulle kunna avhandla i några Snapchats.

De inledande domedagsscenarierna, som refererar till Dantes bild av helvetets kretsar, är maffiga och suggestiva och ger vissa löften om stor spänning – som tyvärr inte infrias.