En person följer efter dig. Finns det något läskigare?

Regissören Robert David Mitchell gödslar välbekant paranoia när en ostoppbar kraft börjar stalka ett gäng ungdomar i Detroit. ”Det” kommer i olika mänskliga skepnader. Ibland som folk de känner, ibland som tidigare offer. Det som följer efter är inte att leka med: ”It Follows” börjar med en tonårstjej som flyr sitt hem i panik och kör till stranden, där hon nästa morgon ligger död med benen brutna vid knäskålarna.

Det enda sättet att bli av med ”det” är att ha sex med någon annan, som således ”smittas”. Vilket gett upphov till uttrycket ”STD-horror” (könssjukdomsskräck).

”It Follows” ser ut som en hyllning till kultregissören John Carpenters 70- och 80-talsrullar som gärna frossade i distanserade miljöbilder, steadicam och synt (I ”It Follows” gör Disasterpeace en läcker fusion av Trent Reznor och Goblins bästa filmstycken).

Atmosfären påminner förstås mest om Carpenters ”Alla helgons blodiga natt” (1978) med sin inramning av den überamerikanska förorten. Villaidyllen där inga föräldrar syns till och där löven går mot orange är fortfarande en perfekt plats för tonåringar att springa för livet. 

Handlingen kretsar kring blonda och fundersamma Jay, som smittas av ”det” efter ett one-night-stand och tar hjälp av sina kompisar för att fly. 

”Detet” som jagar Jay är som den värsta sortens mardrömsgestalt: intuitiv men helt utan motiv. ”Det” bara ”är” och det slutar aldrig.

Detta utnyttjar regissören Robert David Mitchell skickligt i fotot så att varje person i periferin kan vara ett potentiellt monster. Jag kom på mig själv med att hoppa till under filmens lugnaste stunder, av statister långt utanför fokus.

I en av de kusligaste scenerna sitter Jay och drömmer i klassrummet när en gammal gumma i nattlinne stegar över skolgården rakt mot henne. Samtidigt reciterar läraren TS Eliots dikt ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”: en inre monolog av en man som reflekterar över sin egen dödlighet, samhällets förfall och sörjer sina förlorade sexuella upplevelser. Samtidigt som han frågar sig ”hade det varit värt det”?

Rädslan för dödens faktum, men oberäkneliga omständigheter, är basen i all skräck värd namnet, men ”It Follows” använder sin pastisch på 80-talets slashers för hitta ny skräck i tonårssexualitet.  En del kritiker har tolkat det som klassisk sexism där den slampiga tjejen straffas – trots att det är tvärt om. Även om den ostoppbara förbannelsen föreslår att sex inte går att skaka av sig, gäller det att ligga för att överleva.