Om ”Jag är inte beredd att dö än” bara skulle bedömas utefter sitt motiv vore betygsfemman given.

Laleh Pourkarims späda uppenbarelse verkar hysa en inre styrka av monumentala mått; det spritter av liv, begåvning och avundsvärd framåtrörelse. Allt inpackat i en spontan humanism, med filantropiskt patos grundat i en persisk släkt av tänkare och frihetskämpar.

Hon gör, inte minst viktigt, svårt suggestiv musik som läker själar.

Redan innan jag såg Fredrik Egerstrands och Kalle Gustafssons film var jag alltså övertygad om hennes storhet, och duon gör inget för att störa den bilden.

Vilket är lite synd.

Som många stora begåvningar verkar hon vara en perfektionist som vill ha örnkoll på allt, men där ur utvinns ingen konflikt. Inte ur något annat heller. Det är Lalehs bild och blick som regerar, snarare än dokumentaristernas.

Nå, inte ens vilda tabloidrubriker skulle kunna rubba mig i min tro att Sverige skulle bli ett bättre land om Laleh Pourkarim blev statsminister, men filmens dynamik hade onekligen tjänat på i alla fall någon slags friktion.

Den finns på sätt och vis i hennes dramatiska bakgrund. Lalehs föräldrar tillhörde motståndsrörelsen i Iran vilket gjorde att de var tvungna att fly landet ett år efter det att dottern föddes 1982. Efter åtta år på flykt, med ett längre stopp i dåvarande Sovjetunionen, hamnade familjen i Hammarkullen utanför Göteborg.

Flera gånger återkommer Laleh till känslan av vilja förvalta den frihet som de kämpande föräldrarna har gett henne. Hon formulerar sig väl kring sin kreativitet, hon talar om att hon vill ljudsätta livet – och bättre än så kan det väl inte sägas.

Men hon har sagt det mesta tidigare, i sommarprat, intervjuer och ”Så mycket bättre”.

Ja, så mycket mer än hon gör här.

”Jag är inte beredd att dö än” ger oss ändå en god inblick i Lalehs konst och drivkraft, vilket ju egentligen borde vara gott nog. Den här strikt professionella vinkeln är ju rätt ovanlig nuförtiden när kändisar gråter ut kring runda tv-bord och skvaller har döpts om till ”reality shows”, men filmmakarnas ovilja att ta sig bakom fasaden gör samtidigt att dokumentet blir lite väl försiktigt och vördnadsfullt.

Ett idolporträtt, visserligen smakfullt och lågmält, men dock.

Laleh har för övrigt även bra bollkontroll.

Om man som undertecknad aldrig riktigt har fått till den där förbannade backhanden är det lätt frustrerande att ta del av de korta scenerna från tennisbanan där Laleh får det knepigt bakvända slaget att se hur naturligt och självklart ut som helst.

Det hade faktiskt varit lite skönt om hon hade spelat som en kratta.