Den republikanske presidentkandidaten Marco Rubio fick nyligen frågan om vem utanför politiken han helst vill dricka en bärs med. Svaret kom oväntat: Malala. En 18 år gammal fredsprisvinnare från Pakistan som anses minderårig i USA och som ändå inte dricker öl av religiösa skäl.

Rubio försökte (klumpigt) göra sig mer omtyckt genom att nämna sig själv i samma sammanhang som Malala, en person ingen (utom möjligen talibaner) kan hata.

Filmarna bakom ”He named me Malala” är lite för nöjda med hennes helgongloria för att anstränga sig på riktigt.

2012 blev 15 år gamla Malala Yousafzai nästan ihjälskjuten av talibaner i Pakistan. Vid det här laget känner de flesta till hennes brott: hon ville att flickor skulle få gå i skolan. Men hon överlevde mot alla odds. Och sedan hon vaknade ur sin koma i England har hennes liv varit hektiskt. Hon har gett ut boken ”Jag är Malala”, vunnit Nobels fredspris och dragits in i en virvelvind av mediapådrag och politiska toppmöten. 

Utöver en återblick till det vidriga attentatet bjuds vi hem till Malalas familj. Hennes två yngre bröder får säga gulliga saker och mammans känslor för det nya landet ägnas ett par tankar. Men mest handlar dokumentären om Malalas relation till sin far, en passionerad talare som levde efter devisen ”den som inte talar förlorar rätten att existera”.

Han startade den första skolan i pakistanska Swatdalen, där Malala växte upp. Titeln syftar på att fadern gav Malala sitt namn efter folkhjälten Malalai av Maiwand, känd för att hon gav ett tal som inspirerade afghanerna att vinna över engelsmännen i slaget om Maiwand 1880.

Regissören Davis Guggenheim hade med fördel kunnat gräva djupare i hur Malala groomats för aktivism, och hur det till slut ledde till att hon nästan miste sitt liv. Pappan brottas med idealism och familjens säkerhet men väljer till slut det förstnämnda, vilket också Malala gör, och hävdar bestämt att hon valt sin egen väg.

Dokumentären är ingen solskenshistoria men saknar fokus. Vanligt folk på gatan i Pakistan säger att Malalas attack varit ett PR-trick och misstror henne. Detta följs inte upp eller besvaras. Filmen ställer också frågan hur en ung person ska hantera all uppmärksamhet, och Malala svarar ambivalent att det är svårt att hinna med alla läxor.

Utan någon särskild vinkel är ”He named me Malala” på många sätt överflödig. En ”klart tjejen ska ha en dokumentär” som inte lär oss mycket nytt men som fortsätter mata mediemonstret som verkar ha tagit över Malalas liv.