Pojken John Bennett fyller år, ser ett stjärnfall eller tappar en tand... jag vet inte, något sånt – han önskar i alla fall att hans teddybjörn Ted ska bli levande – och som av ett mirakel blir drömmen verklighet.

Grabbarna John och Ted växer således upp till grabbmän, och nallen spenderar sina vuxna dagar i soffan tillsammans med en fet bong och Flash Gordon-filmen från 80-talet på repeat (den där Max Von Sydow rockade rymd-drag).

John (Mark Wahlberg) försöker kombinera vänskapen med ett vuxet förhållande till Lori (Mila Kunis) vilket inte är särskilt enkelt.

Som en modern ”Alf” kommer Ted kommer undan med att ta hem prostituerade som bajsar på golvet i lägenheten. Han har glimten i ögat inbäddat i den syntetiska pälsen. Vad är Johns ursäkt för att ta galna mängder kokain när han äntligen träffar skådespelaren Sam J Jones från nämnda Flash Gordon-klassiker? (well, förutom just därför?). Ibland är det helt enkelt så dumt att jag inte kan låta bli att flabba åt skiten.

Filmen ”The odd couple” från 1968, där en stökig och en renlig rumskompis försöker hålla sams – med pinsamma tokigheter som resultat – har kopierats tusen gånger och hade kunnat vara en blueprint även för ”Ted”, men Family Guy-mannen Seth MacFarlane (manus, regi och rösten som Ted) har snarare gjort en komedi om två totala fuck-ups.

MacFarlanes varumärke har byggts på ”Family Guy” och sketcher med slumpmässiga populärkulturreferenser orelaterade till den dramaturgiska utvecklingen. Ett grepp lika intelligent som när en stand-upkomiker skriker för att skämten ska få större genomslag.

Det blir aldrig lika irriterande i ”Ted” som i nämnda tecknade serie, men finns där, och varje gång jag skrattar rått åt ett oprovocerat hånskämt om en avdankad kändis förlorar jag ett par procent av min empatiska förmåga till ingen nytta.